Lehån

Namnet Lars-Erik Håkansson säger kanske inte så mycket. Men signaturen Lehån är desto mer välkänd. I många år har hans illustrationer, skämtteckningar, samtidskommenterande och satiriska bilder dykt upp i Dagens Nyheter, Aftonbladet, tidningen Vi och en lång rad andra dagstidningar, veckotidningar böcker och tidskrifter. Hans stil är omisskännelig, hans linjeföring suverän och absolut personlig och stilsäker. Jag tror att man måste söka sig ner på kontinenten, kanske till Frankrike eller Italien för att hitta tecknare som arbetar på likande sätt. Men han bor och arbetar i Karlshamn. Det är därifrån hans liksom blixtsnabba teckningar sprider sig över landet, länge levererade i sista stund med flyg från Kallinge flygplats, i dag via internet. Hans produktivitet och flit är och har varit enorm.
På Blekinge museum i Karlskrona har under hösten visats en stor utställning med hans bilder. I anslutning till utställning har museet publicerat en praktfull bok i stort format, redigerad av Thomas Kjellgren . Boken innehåller förutom ett stort urval av teckningar, collage, skisser och akvareller också intressanta texter av bland annat Lasse Westman, som i många år ansvarade för den egensinniga avdelningen Bakvagnen i Tidningen Vi. Hur många originalillustrationer Lars-Erik Håkansson leverat till Bakvagnen går inte att räkna ut.
Boken är en fin sammanfattning av ett mycket personligt konstnärskap.
Den kan beställas på www.blekingemuseum.se

Uta Barth

(...to walk without destination and to see only to see. 2010)

Uta Barth är en av mina favoritkonstnärer. Så ska man kanske inte uttrycka sig om man vill bli respekterad av mer finläppade konstkommentorer. Faktum kvarstår: Jag har gillat Uta Barth ända sedan jag såg det första verket av hennes hand i MM för, tre- fyra år sedan. Det var en triptyk i hennes vanliga fototeknik: Två bilder med svarta några kvistar och en varmt nedtonat gul ”tomruta”. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet. Jag kämpade med verket, men ”kom inte åt det”, det sa mig ingenting, samtidigt som det inte upphörde att irritera mig på ett positivt sätt. En vacker dag hade konstnären själv varit på museet och konstaterat att de tre delarna av verket hängde i fel ordning. Efter omhängning (jag hoppas att den ansvariga intendenten rodnade litet grand) blev upplevelsen av verket en helt annan, och jag slöt det till mitt hjärta.
För några veckor sedan såg jag flera verk av henne på Magasin 3 och kände att min starka sympati inte bara höll i sig, den växte, liksom min nyfikenhet.
Och nu kom jag hem för några timmar sedan från Galleri Andrén Schiptjenko som ställer ut ett antal väl valda av hennes verk, såväl nya som ur hennes tidiga produktion. Det är en mycket fin presentation, inte minst är det belysande att se några av hennes tidigaste verk. De ger en bra bakgrund till hur hon utvecklat sin teknik och sin sensibilitet. I de senaste verken på utställningen visar Uta Barth diptyker där skuggbilder av kvinnlig gestalt, ibland bara en fot eller ett ben möter gatans mörka sprickvärldar och kombineras med genomlysta bilder av bland annat ginkoträd, akacia, jacarandaträd och kastanjeträd. Det är oerhört vackert.
Jag tror att man kan säga att Uta Barths till synes diskreta konstnärskap handlar om ljus, rörelse och seende. Med en absolut precision samlar hon upp de sekundsnabba ögonblick då ljuset möter hennes blick.
Om man vill kan man antagligen associera till zenbuddistiska eller andra asiatiska, för mig okända bildvärldar liksom till samtida konstteori. Man jag nöjer mig med att känna mig stärkt och glad av det jag ser på väggarna i galleriet.

En stor dansk roman

Vi svenskar läser rätt sällan böcker från våra grannländer. In ens litteratur av finlandssvenska författare når fram till oss. Det är konstigt, inte minst med tanke på hur många svenska böcker man hittar i boklådor i den övriga Norden.
Jag kan inte skryta med att vara något undantag från denna trista regel, men ibland gör jag en uppryckning och ger mig i kast med en bok på norska eller danska. I Köpenhamn finns den fantastiska bokhandeln Atheneum intill Vår Frues kirke. När jag var där senast, i november i år, bad jag en av de vänliga bokhandelsmedhjälparna att plocka fram en bok från senare år som hon gillade särskilt mycket. Utan att tveka tog hon fram romanen Maerkedage av Jens Smaerup Sörensen, som kom ut 2007.
– Läs den så lär du dig något om Danmark, sa hon.
Nu har jag läst den. Det var inte lätt, men mödan värt. Om jag lärt mig något om Danmark? Javisst, men också om de enorma samhällsförändringarna i hela Europa under de senaste 60-70 åren.
Boken är uppbyggd kring tre stora bemärkelsedagar i en samlingssal i en by på norra Jylland, en konfirmationsfest 1934, ett silverbröllop 1967, en 60-årsdag 2003.
Vi får följa två familjers öden under de decennier som romanen omfattar. Under tiden ändras förutsättningarna i samhället radikalt, och med dem människorna från de båda gårdar som handlingen kretsar kring. En efter en lämnar de landsbygden för helt andra karriärer. Det är ingen självklarhet längre att något av barnen i varje generation skall överta gården efter sina föräldrar. Globaliseringen, ny teknik, nya ekonomiska krav och nya idéer driver de unga ut i världen. Under tiden förändras inte minst språket, ut i tystnaden försvinner ord och begrepp som inte längre har någon täckning i den nya verklighet som växer fram. In kommer ord som vittnar om modernitet, ekonomi, IT.
För många i den äldre generationen är detta en mycket smärtsam process, men också de yngre ställs inför omvälvande förändringar. En ny tid kräver och föder fram nya former för informationsutbyte, levnadssätt och inte minst relationer.
Vi får följa några personer genom alla dessa år; man blir mycket nära bekant med dem, man gläds med dem som det går bra för och våndas med dem som tappar greppet om sina liv och drar en suck av lättnad när de lyckas vända ett hotande nederlag till något annat. De är alla en del av det historiska skeende som boken omfattar. Av det trygga bysamhälle där Sören Godisen bjuder in sina grannar och släktingar till sonen Peders konfirmation 1934 finns inte mycket kvar när hans släktingar samlas till en sextioårsdag i familjen 2003. Förutsättningarna för att driva lantbruk har förändrats i grunden. Stordrift, monokultur och djurfabriker har tagit över. Böndernas klassiska kunskaper och begreppsvärldar har förlorat sin relevans.
Boken består till stor del av inre monologer av bokens huvudpersoner, som alla uttrycker sig olika och dessutom förändras språkligt allteftersom åren går.
Maerkedage är inte lättläst. Jag kämpade ibland hårt med lexikon och andra ordböcker för att förstå texten. Det tog tid. Men det var mödan värt. Jag uppfattar Maerkedage som ett mästerverk. Intelligent, skarpsynt, ett konstnärligt övertygande gestaltat historiskt skeende i landet Danmark.
Tyvärr är romanen knappast möjlig att översätta till svenska – eller något annat språk över huvud taget. Men det skulle vara mycket intressant att läsa en svensk roman på ett liknande tema.

Kära Syster! Jag tyckes hafva otur i allt

Jag kan inte påstå att jag legat vaken om nätterna och grubblat över Johan Lagerlöfs öde. Han var Selma Lagerlöfs bror, född 1854. I biografiska texter om den berömda systern brukar han nämnas i förbifarten och snabbt avfärdas som litet tragisk och misslyckad. Det påpekas att han i många år fick ta emot understöd av henne. Selma Lagerlöf blev ju blev ganska förmögen med tiden. Sven Stolpe, som tidigt skrev en bok om Selma Lagerlöf, kastade bara en blick på Johans porträtt och bestämde sig för att han var om inte utvecklingsstörd så åtminstone näst intill. Punkt slut. Det var en uppfattning som hängt med hos åtskilliga andra skrivande personer.
Men Sven Stolpe var inte något sanningsvittne, det ska gudarna veta! Hade han orkat ägna sig litet åt källstudier hade han kunnat konstatera att Johan var kapabel både till att leda en tobaksfabrik och sköta en affär. Och viktigast av allt: i ett trängt läge när syster Selma ville lämna det alltmer sönderfallande Mårbackalivet och utbilda sig till lärarinna stödde brodern henne och hjälpte till ekonomiskt så att hon kunde fullfölja sina planer, trots våldsamma protester från deras gravt alkoholiserade far, löjtnant Lagerlöf. Fadern fick dessutom eldunderstöd av sin syster, ”faster Lovisa” som enligt Torbjörn Sjöqvist "hatade yrkeskvinnor".
Selma var Johan evigt tacksam för den hjälp hon fick. Därför var det kanske inte så märkligt att hon ställde upp med ekonomiskt understöd till brodern och hans familj när det kärvade till sig för honom. Efter en trasslig och förnedrande konkurs, både när det gällde Mårbacka och hans egen fabrik i Lidköping emigrerade han med sin fru Nanny till USA där han hankade sig fram med varierande framgång. Ska vi vara uppriktiga så gick det ganska uselt för honom i det mesta han företog sig och utan penningförsändelserna från systern hade det förmodligen gått riktigt illa. Han dog redan vid 58 ålder i levercancer.
Inget särskilt heroiskt levnadsöde med andra ord, men ändå värt att berätta om. Det gör Torbjörn Sjöqvist i en fin liten bok som givits ut av Mårbackastiftelsen med titeln ”Kära syster! Jag tyckes hafva otur i allt. Tosrbjörn Sjöqvist har gått till källorna och vaskat fram ett levnadsöde med förvånansvärt tydliga konturer ur bevarade brevsamlingar, kyrkböcker och husförhörslängder. Materialet är ganska magert och fragmentariskt, men Torbjörn Sjöqvist har handskats skickligt med de fakta han har hittat belägg för och boken lever inte minst på de väl valda citaten ur Johans brevväxling med sin syster. Inte minst intressant är det att följa hans redogörelser för de ekonomiska företag han tar initiativ till. De ger en mycket tydlig och distinkt tidskänsla. Och det är inte minst spännande att läsa om alla de ekonomiska turerna kring räddningsförsöken av Mårbacka.
Johan Lagerlöfs levnadsöde växer till något vida mera än att vara något slags negativ motbild till sin framgångsrika systers. Han var en människa i sin tid, i sin egen rätt, inte speciellt framgångsrik kanske, men ingen ska kunna säga att han inte kämpade för att göra sitt liv produktivt och meningsfullt. Sven Stolpe hade fel. Det hade han ofta.

Opera Mecatronica

Jag var med om något ovanligt spännande i lördags. Opera Mecatronica hette evenemanget som ägde rum i den gamla sedan länge övergivna reaktorhallen vid KTH i Stockholm. I detta stora fascinerande utrymme, 25 meter ner i marken med sin både skrämmande och sakligt vetenskapliga historia hade koreografen och konstnären Åsa Unander- Scharin och musikern Carl Unander – Scharin ställt ut och aktiverat ett antal objekt eller vad man ska kalla det under. Där fanns också några intressanta konstvideofilmer. Men det var de koreografiska objekten som berörde mest. Med hjälp av modern teknik och inte minst datorer bringades några av objekten att röra på sig, de fick liv och identitet till musik som byggde på klassiska pärlor ur Bizets Pärlfiskarna, Monteverdis Orfeus och Offenbachs Hoffmans äventyr, men förvrängda, remixade, förvandlade.
Mest förtrollande av alla var förstås Robocygne, den svarta svanen med lång hals och flaxande vingar som med hjälp av en massa små maskiner och elledningar och ett intrikat dataprogram dansade till en elektronisk variant av Rothbarts tema i Svansjön. Det var vackert och litet rörande på ett slags högteknologiskt sentimentalt vis. Men också dockan Olimpia med lealösa lemmar av järnskrot och ett huvud som såg ut som en tilltufsad surströmmingsburk förmedlade något slags skör, förvirrad men uppriktig, skramlande skönhet när hon dansade, svävande över den djupa, tomma reaktorbassängen.
Som jag förstod det var utställningen en del av Åsa Unander- Scharins doktorsavhandling på temat konst och teknik.
Det finns säkert en rad teoretiskt viktiga saker att säga om utställningen, men för mig var de i första vändan en skönhetsupplevelse.
Jag vet mig inte ha sett något liknande sedan William Kentridge ställde ut sin Black Box på Moderna museet för ett par år sedan.

Smällkarameller

Smällkarameller tillhör naturligtvis inte livets nödtorft, men det är något som jag råkar gilla.
Och jag vet varför.
När jag var barn betydde smällkarameller STOR fest. De satt fast med knappnålar på den kransekake som beställdes hos handlare Posaas i Linna, alldeles innanför norska gränsen. Kakan bestod av ett antal ringar av mandelmassa som staplades på ett fat, ett slags krokan som serverades till efterätten vid stora kalas kring jul och påsk vill jag minnas. Till dekorationerna hörde också färgglada små norska flaggor.
De där smällkaramellerna av glanspapper hade ett knallpulverförsett band i sig. Man drog i varsin ände med sin bordsgranne, det small rätt duktigt och karamellens inre avslöjade sig: en fånig mössa av silkespapper och en liten papperslapp med en rolig, men poänglös anekdot.
Jag minns inte när den ”sista” kransekaken serverades i milt föräldrahem, kanske var det fyrtio år sedan. Och smällkarameller har jag över huvud taget inte sett sedan dess. Men när styrelsen för Reimersholmes Kulturkommitté – som jag har förmånen att få vara med i – funderade över att man borde ha ett program om julläsning ramlade ordet smällkaramell ner i mig som en pollett i ett en gammaldags telefonkiosk. Så nu ska vi ha en kväll med Litterära smällkarameller den 30 november.
Litteraturen var det ingen konst att hitta. Men var kan man få tag i smällkarameller? Jag gick ut på Facebook och frågade och simsalabim. Det visade sig att The English Shop i Söderhallarna sålde Christmas crackers dvs. smällkarameller!
Jag har köpt på mig ett litet lager som ska brisera mellan Torsten Wahlunds uppläsningar av texter av Vargas Llosa, Combüchen, Jonas Karlsson, you name it. Jag hoppas att det finns fåniga mössor och fåniga anekdoter inuti dom:

Om teater

I många år såg jag mycket teater både på små och stora scener runt om i Sverige, inte bara i Stockholm. Men för tio år sedan tog det slut. Det var inte bara för att jag inte längre hade något forum att skriva om teater i. Jag hade inte samma lust längre.
Därför har jag missat det mesta av allt det nya som hänt i svensk teater, till och med på scenerna i Stockholm. Ett och annat har jag ju sett utan att det lämnat några djupare spår.
Nu ska det bli ändring på den saken. På kort tid har jag sett både Strindbergs Ett drömspel på Moment-Teatern i Gubbängen och En sommardag av Jon Fosse på Dramaten.
Det var litet skrämmande att inse att Momentteatern funnits i tio år utan att jag sett en enda av deras uppsättningar. Det är väl därför jag inte lyckades få något grepp om deras version av Ett drömspel. För mig föll den sönder i en mängd fragment som jag hade svårt att samla ihop till något slags enhet. Det var först när jag läste programhäftet som det stod klart för mig att regiidén gick ut på att låta ett antal av figurer ur Momentteaterns alla uppsättningar dyka upp i Ett drömspel och ibland ta över de klassiska rollerna som officern, Indras dotter, affischören, advokaten och så vidare. Hade jag förstått det från början hade jag kanske känt mig mindre förvirrad. I varje fall lämnade jag teatern full av invändningar. Men uppenbarligen har den betytt något för mig eftersom jag funderat så mycket på den i efterhand.
En sommardag av den norske dramatikern Jon Fosse på Dramaten var naturligtvis en helt annan upplevelse. Fosse är i dag en mycket flitigt spelad dramatiker i hela Europa, men inte särskilt mycket i Sverige. Jag har bara sett en uppsättning tidigare, på Teater 9, för många år sedan. Jag minns det som en vacker och mycket stillsam upplevelse. Och det är väl vad jag kan säga om den matinéföreställning på Dramaten jag nu såg. Pjäsen En sommardag visade sig vara en mycket skickligt skriven pjäs med många djupa bottnar. Ett ungt par har lämnat staden och flytta till ett stort, vackert hus vid en fjord. Mannen, som möjligen är konstnär av något slag, är en orolig själ, som trivs bäst i sin lilla båt ute på den oroliga fjorden. En dag kommer han inte tillbaka, däremot får vi veta att hans båt har hittats drivande i vattnet.
I pjäsen har det gått tjugosex år sedan denna händelse. Kvinnan bor kvar i huset, liksom förstummad av sorg. Historien berättas i några få återblickar och slutar i något slags förändring hos henne som gör att hon kan gå vidare i sitt liv. Då och nu möts, replikerna är korta, pauserna många. Den utpräglade Dramatenaktrisen Lis Terselius kämpar tappert med det nertonade språket och lyckas till slut skrapa fram en absolut självlysande tolkning av den ensamma kvinnan. Mötet mellan henne och mannen som ännu ung i en återblick var starkt. Det var också intressant att se Chatarina Larsson som den plötsligt uppdykande väninnan. Hon har helt andra teatererfarenheter inte minst från fria teatergrupper och hade inga svårigheter att hitta det rätta, avspända vardagliga tonläget.
Jag har läst ett par av Jon Fosses romaner och slagits av hur nära han står en specifik ”ordknapp” tradition i norsk litteratur. Jag kan känna ett släktskap både med Tarjei Vesaas och med Hans E. Kinck i hans litterära språk.
I vårt lands litteratur kan jag bara komma på två namn - Tage Aurell och Birgitta Trotzig - som utifrån helt andra utgångspunkter närmar sig ett liknande stilideal i sina texter.

Till Uppsala!

Mellan 1962 och 1969 bodde jag i Uppsala, först gjorde jag lumpen på underofficerskolan och sedan studerade jag humaniora några år innan jag började arbeta i förlagsbranschen och pendlade till Stockholm. Efter det har jag bara varit där på korta besök, senast för fem år sedan för att intervjua en konstnär som ställde ut på Bror Hjorths hus.

I tisdags tog jag tåget dit för att träffa Rikard, en av de unga människor jag hade förmånen att träffa på Moderna museet. Vi anställdes samtidigt som värdar 2004. Han en ungdom mellan 25 och 30, som de flesta andra värdar, jag en gammal stöt i sextioårsåldern, på väg ut ur det aktiva yrkeslivet.

Numera är Rikard doktorand vid filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet samtidigt som han skriver om konst och arkitektur i Upsala Nya Tidning.

Men det var inte bara Rikard jag ville träffa, jag ville litet snabbt kolla in vad som hänt med själva stadens centrum – och möjligen hitta mig själv för snart femtio år sedan i någon gränd. Man vet aldrig.

Först Rikard. Väldigt trevligt var att återknyta kontakten och att se hans studentlägenhet, hans institution i universitetets stora Humaniscentrum . Något liknande fanns inte på min tid. Jag erinrade mig de dragiga seminarierummen i den gamla villan där ämnet litteraturvetenskap höll till på ”min” tid.

Men roligast var förstår att hitta tillbaka till samtalet, tankeutbytet över generationsgränsen, det som gjorde åren på Moderna museet så – utvecklande . Jag hittar inte något annat ord just nu. Samtalen med Rikard var särskilt spännande för att han som tränad filosof har insikter som jag inte har och kunde vända och vrida på argumenten. Tydligen tyckte han att det var mödan värt att ifrågasätta mina rätt oreflekterade åsikter och insikter, mer baserade på erfarenhet än teoretiska kunskaper. För mig har det varit – och är - helt ovärderligt, ett sätt att hålla ett slags frågande nyfikenhet levande, inte på bara på konstvärlden faktiskt.

Uppsala var sig rätt likt. Fast centalstationen, den har förändrats rejält, och det bara till det bättre. Den slottliknande gamla huvudbyggnaden såg mycket övergiven ut, vilken den är, och Bror Hjorths spelman med sin praktfulla jättekuk har hamnat helt vid sidan om resenärernas blickar.

Men Carolina Rediviva var lika pompös som alltid och domkyrkans valv lika mäktiga. Jag stannade en bra stund i Carolinas foyer där det finns en oväntat välgjord utställning med några bibliotekets verkliga godbitar.

Snöstormen som drog fram över staden med hårda nordliga vingar var lika bitter som jag minns det. Jag fick ge upp planen att ta mig till Vaksala torg för att titta på det nya konserhuset Tack vare ett system av trista kommersiella gallerior kom jag helbrägda och torrskodd till stationen.

Om jag hittade mig själv som 20-åring någonstans i stan?

Nej. Och lika bra var det.