Tuesday, September 22, 2009

Salvador Dalí på Moderna museet

Jag är uppväxt med Svensk Uppslagsbok, det var vi många som gjorde på 1950-talet. En gång i månaden hämtade min far det tjocka paketet med en ny volym av det imponerande bokverket i poststationen, öppnade det förväntansfullt och följde noga den bipackade bruksanvisningen som instruerade hur pärmar och inlaga skulle hanteras för att inte det vackra, gulddekorerade bandet skulle skadas. I band nummer två fanns en artikel om Salvador Dalí. Den illustrerades av en bild som föreställer en lång, smärt kvinnofigur, klädd i fladdrande grön klänning. Hennes ena lår är en byrå med till hälften utdragna lådor. I bakgrunden strövar några giraffer med brinnande manar.

Men i Moderna museets stora, nyss öppnade utställning Dalí Dali finns inga grönklädda byrådamer eller brinnande giraffer så långt ögat når. En besvikelse för elvaåringen inom mig, så klart. Men det finns mycket annan att glädja sig åt. I den första salen visas ett fint urval av Dalís 30-talsmålningar. Han anslöt sig tidigt till den då nya, av uppenbara freudianska tankegångar inspirerade, surrealistiska rörelsen inom konsten och skapade en handfull fantastiska konstverk. Ett av dessa centrala verk inom 1900-talets konst finns i MM:s egen samling. ”Wilhelm Tells gåta”.

Men Salvador Dali lämnade snart Europa för USA där han slog igenom med dunder och brak inom dåtidens massmedier, inte minst det nyaste, televisionen. Med sina långa, tvinnade mustascher, sina putslustiga uttalanden och sin uppenbara förtjusning över att få stå i centrum gjorde han stor succé och tjänade massor med dollar. Han utnyttjade medvetet massmedia och gjorde sig själv till ett slags konceptuellt konstverk genom dem.

Inom den mer smalläppade konstvärlden fick han något av en pajasstämpel. Att han gjorde spännande saker samtidigt, som t ex scenografier för Alfred Hitchcock och Walt Disney tycks också ha legat honom i fatet. Han politiska irrfärder – han stödde Franco-sidan under Spanska inbördeskriget gjorde att han sparkades ut ur surrealismgruppen runt André Breton, som stod Sovjet och Stalin nära.

Länge befann sig Dalí litet i världskonstens skamvrå, men under senare år har han haft en renässans, som en felande länk mellan Marcel Duchamps och Andy Warhol, typ. Detta visas med eftertryck på Moderna museets utställning, och temat förs vidare genom att man samtidigt visar verk av den unge italienske konstnären Franco Vezzoli., som i liket med Dalí är fascinerad av massmedias kändiskult, och använder sig av den på ett både oväntat och spännande sätt. Han har t ex fått kända skådespelare att ställa upp både i fejade filmtrailers och märkliga reklamfilmer till icke existerande varor. Och en storhertiginna från Monaco, med såväl kungligt som filmiskt påbrå har han fått at posera i portätt som Drottning Kristina. Det är både förvirrande och grymt underhållande.

Grymt underhållande är förresten hela utställningen. Trots bristen på brinnande giraffer och damer med byrålådor i låren.

2 comments:

oskar.lidaker said...

Hej Erik! Kul blogg. Det finns åtminstone några brinnande giraffer, vad jag märkt, i det yttre Dalí-rummet, längst ner i högra hörnet, i diptyken där. Trevligt att vara ledig idag, förresten...

Erik said...

Insåg detta faktum under helgen! Elvaåringen inom mig gläds. KOnstaterade samtidigt att Vezzoli heter Francesco i förnamn och inget annat.