Om Jesus och Johannes döparen

Israel från Andra sidan av Jordanfloden. Alldeles i närheten, på en jordanska sidan ligger den plats där man tror att Johannes Döparen döpte Jesus. Det finns en plats med samma aspirationer också på den israeliska sidan.

Jesus är inte lätt att komma underfund med. Men man kan inte komma ifrån honom här i västerlandet. Det vore löjligt att förneka. Det vore också löjligt att försöka komma med något slags analyser.

Jag har nyss kommit hen från Jordanien. Där är – liksom i Israel - tre stora världsreligioner närvarande, judendom, islam och kristendom. Strax söder om huvudstaden Amman finns en plats som kallas Bethany och som numera anses vara den plats där Johannes döparen döpte Jesus i Jordanfloden. Det är en sådan där koncentrerad och komplicerad urscen. Johannes, som var jämnårig med Jesus tog på sig en roll som profet för den messias som Jesus ansågs (och ansåg sig) vara. Alltså blir dopet i Jordanfloden en stark, mångtydig symbolhandling som lever kvar inom kristendomen. Dopet är ju en av de centrala troshandlingarna.
Man kan inte säga annat att arkeologer och turistmänniskor gjort vad som finns att göra av den utgrävda trappan ner i det som en gång var en del av floden. Runt omkring finns flera lämningar av mycket gamla kyrkor, kanske ända ner till 300-talet. Druser och andra kristna grupper är i full färd med att bygga nya kyrkor i närheten. En hjärtskärande modern och smaklös grekisk-ortodox Kyrka finns på redan på plats med förgylld kupol och allt.
Om det var en stämningsfull plats? Nej, och tack och lov för det. Den lilla smutsiga å som är det som i dag finns kvar av Jordanfloden kan man gå ner till i dag. Den är kanske fyra meter bred. På andra sidan ligger Israel och där finns något slags militär anläggning med vaktposter. Det var helt enkelt en absurd, ful, obegriplig plats. Jesus kändes oerhörd avlägsen, så också Johannes Döparen.
När den prins som sedermera skulle bli Karl XV skulle döpas, hade hans hulda och hysteriskt religiösa moder drottningen Vadhonnuhette, Josefina kanske, skaffat en flaska med vatten från Jordanfloden att använda vid detta högtidliga tillfälle. När korken drogs ur flaskhalsen spreds en minst sagt unken och rutten stank i slottskyrkan, eller var det nu var. Hovpredikanten, som skulle ombesörja förrättningen lär då ha fällt de klassiska orden: Släng skiten och ta hit vanligt bondvatten.
Jag hoppas att det är sant.

Om dödshjälp

Diskussionen om dödshjälp har dykt upp med ojämna mellanrum sedan tre-fyra decennier. Jag minns inte hur det började, men jag tror att det var filosofiprofessorn och provokatören Ingmar Hedenius som drog igång debatten någon gång i slutet av 1960-talet. Om jag inte minns fel skapade man en förening med titeln Rätten till min död där man bland annat fick ett formulär att ha i plånboken där man intygade att man ville få aktiv dödshjälp om behovet skulle uppstå. Det fanns en synnerligen aktiv kvinna vid namn Berit Hedeby som kämpade hårt för aktiv dödshjälp, men som hamnade i fängelse när hon hjälpt en svårt ms-sjuk man att begå självmord.
Och nu är det dags igen sedan en ung man som förlamats i en dykolycka med hjälp av en kamrat rest till en självmordsklinik i Schweiz för att få hjälp att dö. För några veckor sedan var den livlig debatt i TV och under julen diskuterades frågan på en julbjudning hemma hos en gammal vän. Frågan väckte som vanligt starka känslor för och emot. Men för mig är frågan mycket enkel; jag vill inte att det ska lagstiftas om möjligheten att ta livet av någon, hur sjuk han eller hon än är och hur mycket personen i fråga uttryckt önskemål om att någon ska göra slut på plågorna.
Jag bygger mitt ställningstagande på tre argument. Dels tror jag att viljan att leva alltid är starkare än viljan att dö hur förfärligt än tillvaron kan te sig för en utomstående. Dels anser jag att resonemanget om aktiv dödshjälp handlar om djup dödsskräck om än maskerad i en märklig utstyrsel. Och slutligen är jag övertygad om att många läkare ser till att inte ge livsuppehållande medicinering till en patient som uppenbarligen håller på att avlida. Och efter denna ”point of no return” hoppas jag att samma doktor försöker hjälpa till med att skapa så god livskvalitet som möjligt för den sjuke med hela den arsenal av smärtstillande morfinpreparat, euforiserande droger, andningshjälp och gudvetvad som den moderna sjukvården någonsin kan prestera! Jag har aldrig förstått vad som menas med att folk förvandlas till ”paket”.
Bara tanken på att någon inom samma vård skulle bedöma om det inte vore dags för en livsavslutande injektion är otänkbar för mig. Jag tror att den etiska förändring av synen på vård och liv som det skulle innebära att införa aktiv dödshjälp skulle kräva så många logiska kullerbyttor och tvärvändningar att hela sjukvårdssystemet skulle få sig en avgörande knäck.
För mig är diskussionen om vad livskvalitet är och forskningen om palliativ vård en betydligt viktigare och mer fruktbar väg!