Tuesday, December 30, 2008

Om en konstig pryl från Bonniers bokklubb


Bonniers Bokklubb uppvaktar Elsa, min fru, flera gånger om året och lockar med än det ena än det andra för att förmå henne bli medlem. Denna gång frestar familjen Bonnier med locktänger och hårtorkar, för det är framför allt till kvinnor man vänder sig.
Elsa är rätt svårflörtad. En bokklubb är inte något för oss. Vi läser mycket båda två och är flitiga kunder både på bibban och i boklådorna, både de "vanliga" och de på nätet.
Det är väl inte så konstigt att ett bokförlag marknadsför sin bokklubb. Men det som verkligen gjort oss förvånade är den minst sagt besynnerliga ”present” som ligger med i den tjocka försändelsen. Det är en liten välförpackad tingest, pryl, sak av plast som först ser ut som ett kondomkuvert, och det vore väl helt okej, om än litet oväntat, men därefter räcker inte vår fantasi till för att begripa vad det är för något. Något som skapats enbart för kvinnor? Ett slags dildo? Eller är det ett vapen, tänkt att användas istället för knogjärn när kvinnor går hem från krogen sent om natten?
En bekant till oss hävdar bestämt att den ska användas för att skala apelsiner. Mådä? Finns det någon som kan upplysa oss? Vi kan knappt tåla oss!

Tuesday, December 23, 2008

Om Allan Edwall

I det nummer av Teatertidningen som kom ut strax före julhelgen finns en text om Allan Edwall av mig. Det är återstoden av ett stort material som skulle ha blivit en bok, men så blev det inte. Ödet och förlagen ville annorlunda.
Varsågod:

Allan Edwall. Ett liv i konsten

Carlsson i Hemsöborna- Emils pappa. Doktor Glas. Det är några av de många roller som Allan Edwall spelade under ett långt liv inom teatern och filmen. Folkets kärlek blev hans belöning. Men framför allt var han en hårt arbetande slitvarg med stora konstnärliga krav på sig själv och sina uttrycksmedel. En skådespelare med ytterst finslipad teknik.

Till viss del råkade Allan Edwall ut för det som blir många skådespelares förbannelse – särskilt inom filmen – att för evigt bli förknippad med sina rollers personliga egenskaper. Om honom sa man att han var filosofisk, »klurig«, ganska kärv, men i grunden genomsympatisk, rent av godhjärtad. Var han det? Kanske. Jag vet inte. Däremot vet jag att han var konstnärligt medveten, konsekvent och målinriktad i sitt yrkesliv, framför allt som skådespelare, men också som författare, dramatiker, teater- och filmregissör, teaterledare och visdiktare. Två publicerade romaner och ytterligare ett par utgivna böcker bekräftar bilden av mångsidighet, liksom det faktum att han antagligen kunde ha blivit en fin bildkonstnär. Men arbetet inom teatern och filmen var viktigast för honom. Hans liv var ett liv i konsten. Att han var gift två gånger och fick fyra barn förändrar inte den bilden. En komplikation i privatlivet och arbetet var en med åren alltmer tilltagande hörselskada.
Han erövrade den svenska TV-publikens oreserverade kärlek under hösten 1966 som Carlsson i »Hemsöborna«, en serie om sex delar efter Strindbergs roman, i regi av Bengt Lagerkvist. För Dramatenpubliken var han välbekant sedan länge. Sin första roll på nationalteatern gjorde han 1950, som Trädgårdsmästare Wilhelmsson i Selma Lagerlöfs »Dunungen«. Då gick han fortfarande på Dramatens elevskola.
Han hade också hunnit medverka i en rad filmer, några i regi av Ingmar Bergman. I »Nattvardsgästerna« (1963) gjorde han en minnesvärd insats som den svårt handikappade kyrkvärden Algot Frövik, en underdog som i ett samtal med den präst som är filmens huvudperson hävdar att han »kroppsligen nog i all anspråkslöshet så att säga har lidit lika mycket som Kristus. Hans plåga var tämligen kort dessutom.
Ungefär fyra timmar eller så«.
Under Allan Edwalls mer än 40-åriga yrkesliv som skådespelare skulle det bli många roller som knotiga gubbar, narrar och en och annan demon. Romantiska hjälteroller och liknande var det aldrig tal om.
Folkets kärlek hölls vid liv under den fortsatta karriären, framför allt genom att han medverkade i många av de filmer som Olle Hellbom producerade och regisserade och som byggde på Astrid Lindgrens böcker. Till exempel »Emil i Lönneberga« (1971), »Bröderna Lejonhjärta« (1977) »Rasmus på luffen« (1981). Rollen som Emil i Lönnebergas koleriska pappa är en modern klassiker i sitt slag. Den sista stora filmrollen var som den inte särskilt framgångsrike teaterchefen Oscar Ekdahl i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982). Det är han som i jultalet till sin luggslitna trupp av skådespelare framför den kärleksförklaring till teatern, ”den lilla trygga världen”, som uppenbart var Ingmar Bergmans egna, djupt personliga upplevelse.
Allan Edwalls levnadshistoria är som huggen ur den svenska modernitetens urberg. Han föddes den 25 augusti 1924 i Hissmofors, ett brukssamhälle i Krokoms kommun nordväst om Östersund. Hans far var kiseleldare, ett ofattbart smutsigt och svavelstinkande arbete vid ortens pappersbruk. Familjen bodde i ett litet hus som fadern själv hade byggt.
Allan Edwall växte upp i ett politiskt aktivt hem där kommunismen var lika självklar som respekten för arbete, social rättvisa, bokläsning och kunskapsinhämtning. Det gav honom livsavgörande erfarenheter. Han studerade på egen hand in realexamen på Hermods korrespondensinstitut.
I likhet med sina båda syskon lämnade han tidigt hemorten för att skaffa sig utbildning och därmed ett annat liv än det Hissmofors kunde erbjuda. Sexton år gammal flyttade han 1943 till Stockholm och tog värvning i flottan. Det var ett sätt att få gratis utbildning, mat och husrum. 1947 lämnade han det militära, satsade på att skriva noveller och dikter och tog alla slags påhugg för att försörja sig. Han gick på konstskola och sökte sig till Witzanskys teaterskola. Alex Witzansky, som också undervisade i rörelse vid Dramatens elevskola, såg hans begåvning för dans och pantomim. 1948 turnerade han med Riksteatern i en pjäs med titeln Sången om morgondagen som innehöll flera dansnummer, bland annat till ”Humoresk” av Rachmaninov om man får tro honom själv. 1949 kom han in på Dramatens elevskola tillsammans med Asta Bolin, Lissi Alandh och Margit Carlquist. I otaliga intervjuer hävdade han att han hamnade inom teatern av en ren slump, men allt tyder på att han handlade målmedvetet.
Barndomsåren i Hissmofors fortsatte att leva inom honom hela livet. I åtskilliga intervjuer och radioprogram återkom han till den speciella miljön i bruksorten. Med åren tycks den ha förvandlats till en inre kreativ mylla eller kanske snarare en lanterna magica med figurer som ständigt förändrades i hans egen fantasi. Den 29 juli 1989 var han värd för radioprogrammet Sommar och berättade där häpnadsväckande saker om sin far: Min far bruksarbetaren hann fylla femtio år innan han löste själens gåta. Själens andra namn är ande. Det är alltså en sorts gas. Genom att regelbundet i drygt trettio år andas i en flaska med tillslutande skruvkork med handskriven etikett OPPS! ODÖDLIG VÄTSKA lyckades min far materialisera sin själ. Den imma som uppstod på flaskans insida fick han sedan väga på postkontorets noggranna brevvåg. Han uppskattade sin egen själs vikt till 0, 000014 gram. Genom en enkel matematisk operation kunde han också fastställa hela den samlade mänsklighetens själ till 42, 5 kilo. Inget att skryta med alls, ungefär som en skottkärra med matjord…(avskrift från bandinspelning).
Kanske var det en inre sanning om sin far som han gestaltade på detta sätt, men nog visar det också att läsningen av författare som Fritiof Nilsson-Piraten och Torgny Lindgren lämnat sina avtryck.
När det stod klart att pappersfabriken skulle läggas ner i slutet av 1970-talet engagerade han sig i det lokala motståndsarbetet. Och han finansierade restaureringen av Hissmofors Folkets hus där han uppträdde flera gånger under de sista åren av sitt liv. Ett antal av de uppsättningar han gjorde på sin egen teater, Teater Brunnsgatan 4, hade premiär i denna enkla lokal. Hans sista produktion, pjäsen »Rut och Ragnar« av Kristina Lugn, spelades där för första gången på trettondagsafton, (den 5 januari) 1997, därefter enbart fyra gånger i Stockholm innan han dog den 7 februari samma år.
Hur ska jag nu beskriva hans arbete som skådespelare på scenen? Jag påstår att det var där han hade sitt konstnärliga hjärta. Trots att det har gått mer än fyrtio år sedan jag såg dem är det två föreställningar, som fortfarande lever starkt kvar i mitt minne.
Den första är »Svejk i andra världskriget« av Bert Brecht i regi av Alf Sjöberg som hade premiär på Dramatens stora scen den 11 september 1963.
Allan Edwall spelade huvudrollen, den snacksalige hundhandlaren Svejk i det ockuperade Prag som vädjar, ljuger, dukar upp fantastiska historier, jagas av polisen för hundstöld och driver representanterna för ockupationsmakten till vansinne eftersom de inte vet hur de ska hantera en person som ständigt glider dem ur händerna med sin flödande svada av fantastiska anekdoter, till synes fåraktiga kommentarer och bisarra funderingar.
Föreställningen var i sig epokgörande. Brecht var en samtida storhet som inte tidigare spelats på Dramaten. Han ansågs torr och alltför ideologisk. Så spelades hans pjäser också på Brechts egna och därmed normerande teater, Theater am Schiffbauerdamm i dåvarande Östberlin. Alf Sjöberg förlöste Brecht ur den ideologiska tvångströjan och släppte loss allt vad en stor institutionsteater kan åstadkomma av fantasifull scenografi, dans, musik, sång, till och med stumfilmsfars, allt för att förmedla styckets tema om den lilla människans paradoxala överlevnadsförmåga i en ond värld. I centrum av den fyra timmar långa, karnevaliska, men noggrant strukturerade uppsättningen befann sig alltså Allan Edwalls rollfigur, spelad med en blandning av den koreografiska exaktheten hos Charlie Chaplin, den rostiga värmen i ett svenskt folklustspel och en egenartad, slug skärpa i repliken.
– Jag upplever Allan som en väldigt teknisk skådespelare, säger Björn Gustafson, som förmodligen är den skådespelare som samarbetade mest med Allan Edwall under alla år. I »Svejk i andra världskriget« spelade han den ständigt lika hungriga rollfiguren Baloun.
– Allan var klar över var han hade sina verkningsmedel och han använde dem mycket medvetet. Jag tror att han analyserade de texter han skulle framföra mycket noga och jobbade mycket med dem. Förmodligen sa han sina repliker högt väldigt många gånger och funderade över innehållet. Verkligen funderade alltså. Det var en lång process. Han arbetade mycket. Och han kom aldrig av sig på scenen. Aldrig någonsin.
Björn Gustafson ger ett exempel.
– I »Svejk i andra världskriget« finns en scen där en full soldat berättar att man gjort ett attentat mot Hitler i München. Då säger Svejk så här: »Jag känner två Adolfar, han målaren Adolf och så han som samlar hundskit i Prag, det är inget fel på någon av dom.«
– Hur betonade Allan nu tänkte jag? Men så insåg jag ju att det var fantastiskt bra. Det måste vara någon annan Adolf de talar om. Och då öppnade sig plötsligt en annan verklighet. Den betoningen fick han inte gratis.
Den andra föreställningen i mitt minne är »Kung Ubu« av Alfred Jarry, som hade premiär ett år senare på Marionetteatern vid St Eriksplan i Stockholm i Michael Meschkes regi. Allan Edwall spelade huvudrollen iförd en säckliknande kostym med enorm lösmage. Han var den enda »ordinarie« skådespelaren på scenen. Alla de övriga rollerna i denna myllrande pjäs spelades av marionettdockor i olika storlekar med repliker inspelade på band. Scenografin, som gav ett tvådimensionellt uttryck, var gjord av den polsk-engelska konstnären Francziska Temerson, helt i vitt med svarta detaljer och några få starka färgeffekter, däribland Kung Ubus knallröda mun.
Allan Edwall tog med stor exakthet och variation fram både det grymma och det komiskt absurda i rollfiguren. Jag har sett åtskilliga uppsättningar av pjäsen sedan dess, men ingen har hittills kunnat mäta sig med denna.
– Vi hade ett strålande samarbete, säger Michael Meschke. Det var en mycket krävande roll för Allan, både när det gäller spelstil, scenografi och kostym. Men han hade själv uttryckt en önskan om att få pröva en annan slags teater än den naturalistiska.
Mycket tyder på att det var denna längtan efter en annan sorts teaterform som fick honom att 1986 starta Teater Brunnsgatan 4 som fortfarande lever och utvecklas under konstnärlig ledning av Kristina Lugn. På den lilla intima Teater Brunnsgatan 4 var ambitionerna från början inriktade på det nakna mötet mellan texten, skådespelaren och publiken. Den första produktionen var Allan Edwalls egen bearbetning av Hjalmar Söderbergs roman »Doktor Glas«. Han framförde texten ensam på scenen som ett slags berättarteater med sig själv i alla rollerna. I likhet med flera av de produktioner, som han skapade under de sista tio åren av sitt liv finns uppsättningen inspelad på video. Att se den är som att få inblick i några av skådespelarkonstens hemligaste verktygslådor. Med ytterst små medel – en handrörelse, en vridning på överkroppen, en glidning i rösten förmedlar han de olika rollkaraktärerna. I en annan uppsättning, »Kung Oidipus«, berättar han hela den dramatiska historien med hjälp av de masker som han håller i handen som en blombukett.
Konstantin Stanislavskijs metoder för skådespelarens arbete hade avgörande betydelse för Allan Edwall. Han kom alltid till teatern minst två timmar före varje föreställning och ”stanislaskade”, som han sade, det vill säga arbetade metodiskt med sig själv och rollen. Inlevelse och undertext var viktiga, men också den skarpa blicken ut mot publiken. Inlevelsen var inte mycket värd om inte rolltolkningen fick ett uttryck i rösten och kroppen som verkligen nådde fram till åskådarna. Det finns en oavgjord men noga iakttagen och avlyssnad dragkamp mellan autenticitet och uttryck i hans konstnärliga arbete.
När han väl stod på scenen var han oerhört koncentrerad och tydlig. Björn Gustafson påpekar att han upprepade sin roll exakt likadant kväll efter kväll, men poängterar också det lyhörda samspelet med de andra aktörerna på scenen.
– Jag kommer aldrig att bli en perfekt skådespelare, sa Allan Edwall själv i en radiointervju 1992. Jag vet att det finns vissa människor som anser sig fullärda. De kan jobbet. Jag vet att jag inte kan det, och det är en av drivkrafterna i min verksamhet.
I boken »Venus armar« (1989) reflekterar teaterkritikern Leif Zern i en essä över skådespelarens arbete. Han utgår från begrepp som texten, rösten, utstrålningen och hittar en sammanfattande metafor som går att associera såväl till atomkraftverk och cykelslang som till skådespelarkonst: Högt tryck. Liten ventil.
Jag tror att det är ett uttryck som Allan Edwall skulle ha förstått och gillat.

Erik Janson

Tuesday, December 16, 2008

Om återköpsvärde

Att köpa biljett på SJ, Hela Sveriges Järnväg på nätet är som att försöka spela bingo på nattgammal is utan att pissa på sig. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, kryssa i rätt ruta och inte ge upp inför de hinder som tornar upp sig, inte minst de semantiska.

Det är alltid samma märkliga upplevelse att se hur ett från början nästan anständigt pris på en biljett plötsligt stiger till något absolut hutlöst innan man vet ordet av – om man vill att den ska ha självklara egenskaper som att få någonstans att sitta och vara möjlig att både boka av och om.

När jag för en vecka sedan bokade en helt normal tur-och-retur- biljett till Karlstad men sedan blev erbjuden att åka bil privat i ena riktningen ställdes jag inför något som enbart kan beskrivas som kafka-artat.

– Din biljett är avbokningsbar, sa den vänlige unge mannen bekräftande. Han hade svarat efter en lång väntan i telefonen. Du har ett återköpsvärde på 476 kronor.

– Ett vadå, frågade jag fåraktigt.

– Ett återköpsvärde, upprepade den unge mannen hurtigt. Du kan använda det för en ny resa inom nittio dagar.

- Tar det så lång tid att föra tillbaka pengarna till mitt personkonto, frågade jag, fortfarande fåraktigt. Det handlar ju bara om att klicka några gånger på datorn.

– Jovisst, fortsatte den fortfarande uppenbarligen säljtränat vänliga unge mannen. Men nu talar vi om återköpsvärde. Det är det du är berättigad till. Det framgår av din beställning. Den är avbokningsbar med återköpsvärde. I ditt fall handlar det om 476 kronor.

I den stunden kände jag hur två motstridiga känslor samtidigt kämpade om herraväldet i mitt inre. Dels djup fascination inför begreppet återköpsvärde. Det var en ny semantisk konstruktion för mig. Bara en kreativ kommunikationsbyrå med smak för språklig bakelseproduktion skulle kunna komma på ett sådant ickeord med så hög svansföring. Jag tror att till och med en så begåvad ordvrängare som salig Povel Ramel skulle ha tappat hakan över denna halsbrytande kombination av nonsens och affärsmässighet.

Detta är min tolkning av ordet: jävla dumbom, du inbillar dig väl inte att du både ska kunna boka av din sketna biljett och få pengarna tillbaka? Hur korkad är du egentligen? På en skala mellan ett och tio?

Den andra motstridiga känslan var att jag skulle ha tillbaka mina pengar utan någon som helst diskussion. Allt enligt normal affärssed - med eller utan semantik. Avbokningsrätt innebär rätt av avboka en resa och få pengar tillbaka. Punkt. Slut.

– Du har kanske inte förstått vad våra villkor innebär, försökte den unge säljaren. Nu med ett röstläge som antydde att han sneglat på mitt personnummer och insett att han talade med en pensionär, förhoppningsvis drabbad av senilitet. Han lät lätt lismande. Långsamt. Mycket artikulerat: v-a-d v-å-r-a v-i-l-l-k-o-r i-n-n-e-b-ä-r.

– Jag begriper mycket väl vad du anser att dina jämrans villkor innebär, väste jag ormlikt tillbaka. Men det skulle aldrig falla mig in att acceptera någon annan tolkning än den i ordets rätta mening uppenbara. Jag utgår ifrån att mina pengar med omedelbar verkan sätts tillbaka till mitt personkonto.

– Ja, ja suckade den unge mannen uppgivet. För den här gången då. Ett undantag.

– Inte alls, sa jag. Tvärtom en självklarhet om ordet avbokningsbar ska ha någon mening. Och vad gäller ordet återköpsvärde, så utgår jag ifrån att det med omedelbar verkan förpassas till närmaste soptipp för språkliga sopor.

Man kan i varje fall hoppas.

Thursday, December 11, 2008

Om Lucia

Att fira Lucia är en märklig tradition. Hemma i Värmland har den vissa rötter, men ingalunda med vitklädda lussebrudar, sång och kaffe i ottan! Snarare handlade det om att supa till på Luciadagen, föga barntillåtet om man säger så! Jag gissar att Artur Hazelius har ett finger med i det faktum att det blivit som det blivit. Han var mästare på att lukta sig till lokala traditioner och sedan stöpa om dom så att de passade på Skansen. Så är det t ex med midsommarfirandet och stora delar av julfirandet. Att det sedan blev den ”omstöpta”, modifierade och mer rumsrena variationen som spred sig över landet kunde ju inte han rå för!
Luciafirandet som vi ser det i dag har knappast mer än sjuttio-åttio år på nacken. Det var någon tidning (Stockholmstidningen?) som började med Stockholms Lucia någon gång på 1920-talet. Flickor fick skicka in bilder av sig själva och så fick läsarna välja. Ett slags skönhetstävling, helt enkelt. Litet som Idol. Lucian for sedan i kortege genom Stockholm och ”kröntes” av någon känd person inom kultur eller politik på Solliden-scenen. Detta spred sig över landet.
I min barndom kröntes Nordvärmlands Lucia i biografen Stjärnan i Torsby. En gång i början av 50-talet utsågs min pappa till den som skulle kröna Lucia. Det gjorde han, iförd prästdräkt, för högtidligt skulle det vara.
Hela familjen följde med till Torsby, en vinterutflykt på åtta mil i den nya bilen, en Ford Prefect med tre växlar. Efter programmet i Stjärnan bjöds vi på middag i restaurang Björnidet. Det var första gången jag åt kalkon och först gången jag åt oliver .
När vi for hem sent på kvällen lyste stjärnorna över skogen .

Thursday, December 4, 2008

Om Skansen.

I Svenska Turistföreningens årsbok 2008 har jag skrivit en artikel om Skansen. Här kommer min ursprungstext. Den är i stort sett densamma, men titeln är en annan, liksom ingressen.
Varsågod:

Skansen – Världens första friluftsmuseum.

Alla svenskar känner till Skansen. Men hur många vet att det är världens första friluftsmuseum i sitt slag med mängder av efterföljare runt om i Sverige och ute i världen. Mannen bakom den framgångsrika nymodigheten hette Artur Hazelius. Hans idéer lever och frodas än i dag, trots att han dog för mer än hundra år sedan.

Två synnerligen eleganta italienska damer stapplar på skyhöga klackar ut ur Skansens statarlänga. När de lyckligen landat på fast mark nedanför den skeva yttertrappan rycker den ena damen på axlarna under sin korta pälsjacka och muttrar med hög röst povertá, povertá! (fattigdom, fattigdom). Håglöst stolpar de vidare i den svala höstsolen i riktning mot Väla skola.
Nej, att förstå ”den svenska fattigdomens betydelse” är inte alltid så lätt för en sydeuropé. Här på Skansen samsas statarlängan med lappkåtor, finnpörten och välmående bondgårdar, ja till och med en riktig herrgård.
Lördagen den 1 december 2007 är stämningen en annan. Det är dags för årets första julmarknad. Julmarknaden under adventshelgerna är ett av Skansens äldsta och största evenemang. Den första hölls redan 1903. I dag hänger regnet i luften, men köerna till kassorna vid huvudingången är imponerande. Doften av saffransbröd och glöggkryddor blandas med röken från grillbäddar och björkvedsbrasor. På Sollidens scen övar en ungdomskör Luciavisor och i marknadsbodarna försöker försäljare i vackra folkdräkter att förmå oss att förköpa oss på halmslöjd, senap, linnedukar och ljusstakar i trä och järnsmide och allt vad det nu är. Julstämningen är total, trots duggregn och frånvaro av snö.
I en bod vid Bollnästorget står Barbro Ekholm och säljer lotter. För dagen är hon iförd en vacker kvinnodräkt från Floda i Dalarna med tjock, kritvit fårpäls och färgrann, broderad hätta. Barbro är en Skansens verkliga veteraner. Hon började sälja program till Ringleksbarnen 1934, då var hon fem år. Så småningom kom hon med i folkdanslaget och fortsatte sedan under många år med att sälja Skansens senap under julmarknaderna. Under senare år har det blivit försäljning av lotter.
– Det går det med, säger Barbro. Men det var roligare att sälja senap. Det viktigaste är ändå att få vara här och arbeta under julmarknaden. Det är en fin tradition för mig.
Skansen är ett av Sveriges allra största turistmål. I Stockholm ligger Skansen sedan många år på första plats när det gäller antalet besökare, ungefär 1 miljon varje år. Inte illa för ett kulturhistoriskt friluftsmuseum med drygt hundra år på nacken!
Skansen har överlevt alla samhällsförändringar under 1900-talet och utan åthävor stakat sig fram i sitt eget spår, segt som en Vasaloppsåkare från Evertsberg. Spåret drogs upp av språkmannen, folklivsforskaren och entreprenören Artur Hazelius i slutet av 1800-talet.
Artur Hazelius är en riktigt intressant människa. Museichef, folkbildare, pr-man och nöjespappa, allt på samma gång. Han tillhörde inte universitetsvärlden, men doktorerade i nordiska språk i Uppsala och blev lärare vid ett lärarinneseminarium i Stockholm.
Hans far var hög officer men också starkt påverkad av tidens radikala pedagogiska idéer. Det var idéer som sonen tog fasta på.
Rätt snart var det något helt annat som kom att uppta Artur Hazelius tid och engagemang – folklivsforskningen. Det kan låta torrt och dammigt, men för honom handlade det om liv och blod. Under många och långa fotvandringar genom Sverige kom han underfund med att det gamla bondesamhället snabbt höll på att förändras. Gamla brukningsmetoder på åkrarna övergavs, omoderna redskap slängdes på sophögen, de traditionella kläderna hamnade i bästa fall på vinden, urgamla byggnader utan funktion revs eller övergavs.
Ville man bevara något av det gamla till eftervärlden var det hög tid att handla. På kort tid samlade han på sig mängder av kläder, andra föremål och hela hus, framför allt från Dalarna men också från andra landskap. Och från Norge, förstås, som då ännu var i union med Sverige. Hazelius var en hängiven skandinavist.
1872 öppnade han ”Skandinavisk-etnografiska samlingen” i två små paviljonger på Drottninggatan i Stockholm, mitt emot nuvarande Centralbadets gård.
Det låter kanske inte så upphetsande, men sättet som föremålen visades var något absolut nytt. Hazelius och hans medarbetare hade byggt upp något som han kallade dioramor det vill säga hela miljöer som ”befolkades” av vaxdockor klädda i lokala dräkter. Till hjälp för uppställningarna använde han sig bland annat av populära konstverk med lantliga motiv. Mest känd är nog det diorama som byggdes upp med Amalia Lindegrens tårframkallande målning Lillans sista bädd som förebild.
Skandinavisk-etnografiska samlingen blev omåttligt populär bland stockholmarna. Året efter gjorde dioramorna succé på världsutställningen i Paris
Så började det som ledde fram till Nordiska museet och Skansen, Artur Hazelius livsverk.
Nordiska museet, som invigdes 1907, skulle inte bara vara ett museum utan också platsen för stora folkliga fester i fosterländsk anda. Det var så han tänkte sig att den jättelika centralhallen i Nordiska museets hus på Djurgården skulle användas. Den byggnad vi ser i dag skulle enligt de ursprungliga planerna ha kompletterats med tre lika stora – eller större - byggnader där föremålen skulle förevisas och förvaras. Man kan beklaga eller känna sig lättad över att dessa planer inte genomfördes. Men det är intressant att han ville att museet skulle vara en plats för folkliga aktiviteter. Det går en rak linje från denna tanke till våra dagars Allsång på Skansen, även om det fosterländska inte tar så stort utrymme numera.
Redan från början umgicks Artur Hazelius med tanken på att parallellt med Nordiska museet bygga upp ett friluftsmuseum där man skulle kunna visa hela gårdsmiljöer, i princip ordnade som ett Sverige i miniatyr från norr till söder.
När han den 2 mars 1891 fick chansen att köpa en tomt på drygt 29000 kvadratmeter på den höga Skansen-klippan på Djurgården var steget från beslut till handling kort. Han drog igång med en rivstart. Redan den 11 oktober samma år kunde den nya anläggningen invigas. Besökarna – som fick betala 1 krona i inträde, vilket var dyrt – fick se Morastugan, Hackstugan från Orsa, Kyrkhultstugan från Blekinge, ett ”lappläger” (med såväl renar som äkta samer) och två kolarkojor.
Under de följande åren köpte han ytterligare mark på området, lät sätta upp ännu flera hus och gårdar, anlägga trädgårdar, plantera mängder av träd och starta kaféer. Redan 1892 började man placera ut burar och voljärer med vilda djur av olika slag på området, en säker publikmagnet med lång tradition på Djurgården. Nära den nuvarande huvudentrén, på den plats som kallades Tivoli, fanns under 1800-talet ett menageri med både lejon, björnar och elefanter!
Ekonomin var minst sagt äventyrlig, men Artur Hazelius var inte bara en mästare på att göra reklam för den nya anläggningen, han var också en mästare på att tigga pengar hos tidens förmögna stockholmare. Redan tidigt blev det på modet bland huvudstadens bättre borgardamer att arbeta som volontärer under de stora evenemangen, ett bra sätt att både upprätthålla intresset för Skansen och hålla lönekostnaderna nere.
De många festligheterna blev snabbt populära. På Skansen började man fira både Gustaf II Adolfs och Karl XII: s dödsdagar med pompa och ståt. Jul, nyår och midsommar har grundligt firats från första början, delvis med helt egna varianter av folkliga traditioner. Festerna fick efterföljare i resten av riket. Det var troligen Artur Hazelius som gjorde det svenska midsommarfirandet till vad det är i dag.
Det verkliga snilledraget var när han 1893 plötsligt kom på att fira den 6 juni för att ära den svenska flaggan och fira minnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Han kallade dagen för nationaldag. Sedan 1983 är 6 juni officiell nationaldag, sedan 1998 helgdag.
Det är uppenbart att Artur Hazelius – medvetet eller omedvetet – med projektet Skansen lyckades hitta rätt tonläge bland tankar och idéer som rörde sig i hans tid. Nymodigheten slog omedelbart igenom. Skansen blev berömt, omdiskuterat, omskrivet och flitigt besökt inte bara av ”vanliga” stockholmare och turister utan också av sin tids opinionsbildare. August Strindberg engagerade sig både i Nordiska museet och i Skansen med typisk hatkärlek. I pjäsen Midsommar låter han personerna tala troskyldigt och naivt romantiskt om Skansen. I romanen Götiska rummen är tonläget iskallt, sarkastiskt, rent av tarvligt.
I det första numret av den nordiska kulturtidskriften Ord och bild som kom ut 1892 skrev författaren Gustaf af Geijerstam att ”det blir helg inom en när man går omkring i den underliga anläggningen Skansen”. Uppenbarligen var den inte underligare än att den kunde tjäna som inspiration till en lång rad friluftsmuseer både i Sverige, resten av Europa och i USA.
Artur Hazelius dog 1901. Hans efterträdare har med varierande framgång fört hans arv vidare. Under årens lopp har ett stort antal byggnader tillkommit - stadskvarteren, Skogaholms herrgård, missionshuset,
Folkets Hus, godtemplarlokalen Brofästet, kolonistugorna. Det senaste tillskottet är järnhandlarhuset, som är en kopia av en byggnad i Hudiksvall. Det invigdes 2005. Restaurang Solliden och den stora utomhusscenen tillkom på 1930-talet. Samtidigt utvecklades programverksamheten på olika sätt. Allsång på Skansen uppstod inte med TV. Den programpunkten började redan i mitten av 1930-talet under ledning av kantorn i Oscars församling, Sven Lilja.
Husen på Skansen kräver ständig översyn och ibland omfattande reparationer. Anders Utas har under några veckor arbetat med att byta ut taket på ett av husen vid Bergsmansgården. Han visar hur problematiskt det kan vara. Vid en tidigare reparation har man använt moderna plastmaterial på de ytor som inte syns, vilket inte varit bra för taket som fått omfattande rötskador.
– När taket reparerades förra gången, någon gång på 1970-talet hade man ingen respekt för gamla hantverkstekniker. Sådant hämnar sig i längden, säger Anders Utas, inte utan skärpa. Man måste vara lyhörd för de gamla husen.
Nu ska de skadade delarna av taket lagas och plasten ersättas med björknäver från Ryssland, ett traditionellt material som andas och inte ruttnar i första taget.
Att vårda de gamla byggnaderna på ett hantverksmässigt riktigt sätt är över huvud taget en viktig del av Skansens verklighet.
En kväll i oktober, medan mörkret sänker sig över Stockholm samlas ett trettiotal personer i Skånska gruvan där Skansen Byggnadsvård har sina lokaler. Ämnet för kvällens seminarium är den gamla byggnadstekniken skiftesverk. Efter föredraget av experten Sten Nilsson från Halland blir det praktiska demonstrationer. På nära håll får vi studera hur tekniken gestaltar sig i en enkel marknadsbod på Bollnästorget, i huvudbyggnaden på halländska Oktorpsgården och i ett lambgift från Fårö. Det är gammaldags, rejäl folkbildning, men också en levande diskussion om teknik, material och hur man på bästa möjliga sätt ska bevara sådana hus i så gott skick som möjligt.
Men det handlar inte bara om hus på Skansen. I snickerifabriken från Virserum står möbelsnickaren Sören Rapp och arbetar med en taburett i en stil som var mycket populär omkring 1920. Samtidigt berättar han om sitt jobb och den lilla fabriken - som i sig själv är en berättelse om övergången vid förra sekelskiftet från hantverk i hemmet till industriproduktion. Men fortfarande behövdes hantverkskunskaperna hos dem som arbetade där. Sören Rapp har själv en gedigen utbildning från bland annat Carl Malmstens Verkstadsskola.
– Folk är väldigt intresserade, säger han.
Ett område med påtagligt kvinnliga hantverkstraditioner möter man i Skansens klädkammare. Där finns åtskilliga tusen kulturhistoriska plagg, både festkläder och vardagskläder. De används dagligen, bland annat för av värdarna som möter besökarna i de gamla husen. Vid stora evenemang, till exempel julmarknaden klär man upp bortåt 500 funktionärer i passande kostymering.
Skansens klädkammare är en ovärderlig kunskapsbank när det gäller gamla tiders kläder och hemtextilier både när det gäller material, modeller och skärningar. Här är man noga med att hålla kunskaperna vid liv, om än med hjälp av moderna symaskiner. När det behövs syr man helt enkelt upp nya plagg. Chefen, Nina Söderblom, är själv utbildad damskräddare och mönsterkonstruktör.
– Det kan vara nog så knepigt ibland, säger hon och visar ett komplicerat mönster till ett klänningsliv från förra sekelskiftet som hon tagit fram med hjälp av ett utslitet plagg.
. I stadskvarteren finns det verkstäder för många skråbundna hantverk, till exempel silversmeder, tapetserare, skräddare. I städerna var ju hantverkarna fram till 1846 samlade i olika skrån under ledning av åldermän, som i sin tur samlades till beslut i borgerskapet. Skansen har naturligtvis ett eget borgerskap, med chefen för kulturhistoriska enheten som borgmästare.
Åldermannen i Skansens bagarskrå heter Ken Eklund och trots sin titel är han bara fyrtio år gammal. Från den gamla vedeldade stenugnen hämtar han en plåt med doftande kanelbullar. Luften i bageriet är varm och fuktig. Det beror på kvalmkitteln som står på en öppen eld och pyser ut sin ånga på plåtarna med matbröd som jäser på träställningar strax under taket.
– Att vara bagare är ett fint gammalt hantverk, säger Ken Eklund.
I dag heter Skansenchefen John Brattmyhr och kommer ursprungligen från Folkets Husrörelsen. Han talar engagerat om de fyra ”benen” som gör Skansen unikt – området i sig självt med grönskan och växtligheten, de 160 kulturhistoriskt värdefulla husen som berättar om Sveriges utveckling i princip från medeltiden till 1930-talet, den zoologiska avdelningen med de nordiska djuren, ungefär 70 arter, bland dem många rovdjur. Till detta kommer programverksamheten som spänner över ett vitt område från allsång till föreläsningar på akademisk nivå.
– Det är denna helhet, denna bredd som gör Skansen så speciell, säger John Brattmyhr med eftertryck.
– Och det har vi Artur Hazelius att tacka för. Det var han som drog upp riktlinjerna. Det efter dem vi fortfarande arbetar.
– Skansen har varit bra på att skapa sina egna traditioner, påpekar John Brattmyhr. Artur Hazelius var ganska fördomsfri när han närmade sig olika traditioner, till exempel när det gäller julfirandet.
Och det var ju inte bara de nordiska djuren som drog folk. På Skansen fanns länge betydligt mer exotiska djur - både elefanter, sjölejon och schimpanser!
– Jag är glad för den där fördomsfriheten, säger John Brattmyhr. Den gör att det finns visst svängrum för oss som jobbar här i dag. Jag vill gärna att vi ska kunna stå också för det oväntade.
Skansen handlar inte bara om kulturhistoria utan också helt krasst om att skaffa inkomster. Bidragen från det allmänna uppgår till 37 procent av budgeten, som för 2006 hamnade på ca 160 miljoner kronor. Resten måste man dra in på egen hand. I ett internationellt perspektiv är det mycket hårt beting.
– Det är dyrt att byta halmtak, suckar John Brattmyhr, och reflekterar samtidigt över hantverkets situation i dag.
– Jag skulle gärna se att vi fick ett nationellt uppdrag att inventera och utveckla de klassiska hantverksyrkena i vår tid, säger han. För närvarande är det mycket kunskaper som bara försvinner eftersom det inte finns någon återväxt. Utbildningar läggs ner och informationen om vilka aktiva hantverkare som ändå finns är ytterst bristfällig.
Man behöver bara resa till Norge för att hitta en helt annan syn på hantverk. På friluftsmuseet Maihaugen i Lillehammer finns NHU (Norsk Håntverksutvikling) som har ett statligt uppdrag att kartlägga, informera om och utveckla alla hantverksyrken. Något liknande finns inte i Sverige.
Johan Brattmyhr säger det inte rakt ut, men mycket tyder på att han gärna skulle se att en liknande funktion upprättades och fick sin placering på Skansen.
– Jag har mötts av en viss förståelse på kulturdepartementet, säger han.
På frågan om vad som är Skansens själ, svarar han så här:
– Det finns ingenting i Sverige som förmedlar en så stark hemkänsla som Skansen. Skulle man fira nyårsafton eller nationaldagen på Stadion skulle det ju uppfattas mer som en angelägenhet bara för Stockholmarna. Skansen är ett Sverige i miniatyr och här finns det plats för alla.

Tuesday, December 2, 2008

Om losers

Leonard Cohen sjöng om vackra förlorare, ”Beautiful losers”, men var ser man sådana? Inte i pressen i varje fall! Jag har bläddrat igenom ett antal dagstidningar och magasin för att hitta en intervju med en människa som inte är framgångsrik, inte hittat ett sätt att övervinna svårigheter, som är livrädd för att dö, som är allmänt taskig, trist och avundsjuk.
Fram på sidorna skrittar idel vidsynta personer som hanterar sina liv hur bra som helst, även om man inte alltid har gjort det. Men nu, minsann . Karriären är inget problem, kärleken har man funnit, om än kanske sent i livet, sjukdomarna har man överlevt, döden är inte ett hot utan ”en del av livet”. Vackert leende, med spirituell eller sammetsmjuk blick möter de läsaren på bilderna, som gärna är tagna i en ombonad hemmiljö.
Och så vidare och så vidare.
Är det bara jag som vill läsa en rejäl text om en misslyckad människa, en som inte fixar sin vardag, en som förlorat jobbet och inte hittar på råd, inte får ”ändarna att mötas”, som det heter med ett danskt uttryck?
I tidningen Vi finns det i varje nummer långa, välskrivna och väl underbyggda intervjuer med fruktansvärt framgångsrika personer, oftast kvinnor faktiskt, i senaste numret handlar det bland annat om Anne Wegelius, ny programdirektör på SvT. Hon är rent hjärtslitande framgångsrik, vilket jag inte på något sätt missunnar henne. Och i tidningen Fokus kan man läsa om både Zlatan Ibramovics och Olle Salo. Inga losers det heller, inte så långt ögat når. Och visst, båda är väl värda sina framgångar.
Men ändå. Det är något som fattas.
Men ibland händer det gudskelov att man åtminstone kan ana sprickor i de stiliga fasaderna.
I förra numret av VI fanns ett långt, elegant skrivet porträtt av Birgitta Olsson, riksdagsledamot för folkpartiet och i det närmaste helgonförklarad för sitt motstånd mot FRA-lagen. Mot slutet av artikeln kommer något som har en påtagligt loserdoft. Birgitta Olsson säger sig i varje fall kunna leva med den kompromiss av som till röstades igenom i Riksdagen.
Ja, vad är det losers i alla tider har tvingats göra, om inte att ge upp det man hoppas på, längtar efter och tror på? Och ”leva med” en kompromiss . I bästa fall.

Thursday, November 27, 2008

Om Madrid








Bilderna ovan i tur oc ordning: Transa på Plaza Mayor, Kitschbild i katedralen, Graotta i Retiroparken, Affisch som efterlyser ETA-terroister.

Alla människor åker till Barcelona. Jag också för sex år sedan. Där blev jag rånad, vilket var nog så komplicerat. Jag minns inte hur många timmar jag satt på en ödslig polisstation och väntade på att någon skulle komma och emot min anmälan. Till slut kom det en sömning snut som inte kunde ett ord engelska och jag kunde kanske tre ord spanska . Efter ytterligare tre timmar stod jag i en telefonkiosk vid en hysteriskt trafikerad gata och försökte nå min bank för att stoppa Visakortet. Slog nödnumret som jag råkade ha i en skjortficka och hamnade hos en kvinna med moderlig basröst i New York . Hon beklagade min situation (”Sonny, what a mess. Sure I Will help you. Hold on for a second”) och efter några besynnerliga klickljud hörde jag en dam från min egen bank i andra ändan av tråden.
Alla människor åker som sagt till Barcelona. Men den här gången for vi till Madrid. Där blev Elsa bestulen på sin plånbok. Fast det gick väldigt snabbt på polisstationen där vi fick hjälp av en ung man som talade utmärkt engelska. Jag kan fortfarande bara tre ord på spanska.
Inte bara därför är Madrid en mycket roligare stad än Barcelona, större, vardagligare och pampigare på samma gång. Dessutom inte så smockfull av turister. Solen sken trots att det var slutet av november, så det blev bara två museer – Pradomuséet och Reina Sofia. Det räckte långt. Det var en upplevelse att så se mycket Bosch och Pieter Breughel. Och så alla de stora spanska mästarna förstås, El Greco, Velasques , Goya– You name it. Men man blir till slut tröt på alla denna religiösa hänförelse (inte hos Goya förstås, tack och lov).
På Reina Sofia kunde vi glädja oss åt Picassos Guernica, förstås. Och Miró i långa banor, men förvånansvärt litet samtidskonst. Ett undantag var en amerikansk kvinnlig målare, Nancy Spero, som med lätt hand gav sig in i samtidspolitiken. För mig ett okänt namn, men jag gillade vad jag såg – en konstnär som vill kommunicera. Hon är född 1926, men är fortfarande aktiv så vitt jag förstår med ett luftigt manér som påminner om skrift.
Men sen fick det vara nog. Parkerna lockade. Men Lustans trädgård av Bosch var häftig, det kan inte hjälpas. Kändes uppenbart samtida. Nästan mer än Guernica, som plötsligt framstod som väldigt daterad. Förlåt. Hur man ska rubricera besöket i det som måste vara Europas i särklass kitschigaste katedral intill kungliga palatset, det har jag inte en aning om.

Wednesday, November 19, 2008

Om The Baader- Meinhof Complex

Såg den tyska filmen The Baader-Mainhof Complex i går. Den har gått ett tag och kommer snart att försvinna från repertoaren. Hade dragit mig i det längsta från att se den, men föll till slut till föga. Barder – Meinhof ligan, eller RAF (Rote Armé Fraktion) härjade som värst när jag själv var i tjugo-tretioårsåldern och flörtade rejält med vänsteråsikter i kölvattnet av Vietnamkriget. Det var en turbulent period i världen och livet och ett och annat borde man vare sig ha tänkt eller sagt. Men Baader-Meinhof begrep jag mig aldrig på. Jag förstod inte meningen med att kapa passagerarplan, råna banker eller ta livet av demokratiskt valda makthavare. Jag tyckte det var skrämmande och motbjudande.
En perifer medlem gömde sig en period i en lokal på Söder i Stockholm där den journalistgrupp var inhyst som jag tillhörde på den tiden. Jag träffade honom aldrig. Hörde bara talas om att han kom dit nattetid. Någon i gruppen måste ha fungerat som mellanhand. Jag vet inte och ville inte veta då heller.
Jag förstod det inte då, och filmen bidrar inte till någon förståelse i efterhand. Hur kunde unga, välutbildade människor över huvud taget komma på något så fasansfullt kusligt? I filmen ses filmstjärnevackra personer agera i de vidrigaste scener jag tror mig ha sett i någon europeisk film: Baader – Meinhof som actionfilm med vilda biljakter, häftiga explosioner och blodiga k-pistdueller.
Det kan kanske fungera om man gillar detta slags filmvåld. Jag avskyr det, särskilt när det ska föreställa verklighet. Men fick jag någon förklaring till det som hände?
Ett knippe karismatiska psykopater som råkar stråla samman i en viss historisk situation och dra med sig ett antal jagsvaga individer i avgrunden. Räcker det som förklaring?
Svaret är NEJ!

Thursday, November 13, 2008

Om Kung Ubu

Teaterstycket Kung Ubu av Alfred Jarry är en absurd klassiker från början av förra seklet . Pjäsen skrevs av en mycket ung man som hatade sin fysiklärare så till den milda grad att han gjorde honom till en korkad och grym envåldshärskare, för säkerhets skull placerad i Polen ”alltså ingenstans”, för att citera inledningen. Kung Ubu övertalas av sin makthungriga och ständigt kåta fru att ta livet av Kung Venceslas, varefter han hastigt och lustigt blir själv blir kung och kan sno åt sig alla landets rikedomar och ta livet av alla som han inte gillar, men så dyker den gamla kungens son upp och, fru Ubu f lyr upp i Bergen med sin älskare säkerhetschefen och till slut lämnar den ruskiga familjen Polen i en gammal skonare. Under seglatsen fäller far Ubu den odödliga repliken: Om inte polen fanns, då fanns det inte heller några polacker.
När stycket spelades första gången fick föreställningen avbrytas efter öppningsrepliken ”Merdre”, som ansågs så förfärligt vulgär att publiken stod i bänkarna och skrek! Merde betyder skit. I den svenska översättningen, en bragda av Sture Pek – vrålar han rövelen samtidigt som han svänger den toalettborste över huvudet, som i scenanvisningarna benämns en borste vars namn icke kan nämnas.
Dadaister av olika schatteringar tog Kung Ubu till sitt hjärta och Jarry var med om att grunda en helt ny nonsensfilosofi som kallades patafysik och som fortfarande lever och frodas. Det finns patafysiska sällskap litet runt om världen, också här i Stockholm.
Just nu spelas Kung Ubu på Dramaten i Stockholm i regi av Karl Dunér. Det är en ruskigt fin uppsättning med Hans Klinga i den oborstade huvudrollen och Malin Ek som den illistiga mor Ubu.
I en rad roller excellerar Ingvar Kjellson iförd en osannolik peruk och prinsesskrona, över huvud taget är detta en vällustigt genomförd uppsättning, kanske litet väl putsad ibland. Det händer att jag längtar efter litet med skitlukt.
Denna uppsättning av Kung Ubu kompletteras med andra texter av Alfred Jarry, bland annat Den fjättrade Ubu där det patafysiska inslaget är tydligt, på en gång nonsensaktigt och sofistikerat.
Jag var själv med när Kung Ubu sattes upp förs första gången i Sverige, det var på Uppsala Kammarteater, en av studentteater någon gång under våren 1964. Regissören heter Ulf Fredriksson, som senare gjorde en professionell karriär. Året efter hade Marionetteatern i Stockholm sin premiär i regi av Michael Meschke med Allan Edwall i huvudrollen. Det finns bara ett ord för hans prestation: Lysande. Jag kan fortfarande återkalla den i mitt minne. Uppsättningen byggde på Franscziska Temersons illustrationer till en engelsk utgåva av stycket.
Jag har sett en mängd uppsättningar av Kung Ubu under åren många av dem har varit väldigt underhållande. Men ingen har tillnärmelsevis nått så långt som den på Marionetteatern.

Thursday, November 6, 2008

Om ett par utslitna klyschor

Vad är världskvalitet? Och vad är egentligen historiskt? De två uttrycken haglar över tidningssidorna nu för tiden. Utbildningsministern låter sig intervjuas stup i kvarten. Ett av hans stående mantra är att Sverige ska få en skola i världsklass. Mådä?, som vi sa hemma i Värmland.
Och när jag arbetade på Moderna museet kunde man (kanske kan man det fortfarande) läsa en text som uppgavs vara ett slags vision för museet. Bland annat ska det hålla – världsklass!
Och historiskt kan tydligen både det ena och det andra vara. Om ett ishockeylag oväntat vinner en VM-match eller om Barak Obama väljs till president i USA. Hugget som stucket.
Men om något blir historiskt, det vet vi ju inte förrän i efterhand! L-å-n-g-t i efterhand.
Och värdskvalitet eller världsklass? Tja. Det säger absolut ingenting. Vad vet vi om vad klassen eller kvaliteten på liknande företeelser och ting i, säg Indien, Afrika eller Kina?
Låt Coca-Cola och James Bond använda dessa klyschor. I texter som vill något mer än att kränga hör de inte hemm.

Thursday, October 23, 2008

Om Max Ernst

Jag visste inte mycket om Max Ernst innan jag såg den stora utställningen som just nu visas på Moderna museet fram till början av januari nästa år. I museets permanenta samling hänger två målningar som skiljer sig markant från varandra, det är nästan omöjligt att förstå att det handlar om samma konstnär. Det har alltid känts förbryllande. Men när nu den stora utställningen öppnades insåg jag att det hörde till hans konstnärliga strategi att oavbrutet byta teknik, uttryck och material.
Max Ernsts konstnärliga liv kan på ett ovanligt praktiskt och ändå relevant sätt delas in i olika perioder beroende på var han för tillfället bodde. Han föddes i Tyskland, flyttade till Frankrike, därefter till USA och så, till sist, återvände han till Europa och Frankrike.
Men sedan blir det både svårare och lättare. Det finns en sorts högkvalificerad nyfikenhet på världen och konsten hos honom. Han är briljant, men inte ett dugg akademisk. Det är anmärkningsvärt aqtt han inte alls hade någon konstnärlig skolning. I princip bestämde han sig bara för att bli konstnär – och så var han det. I början av sin karriär arbetade han mycket med collage, en del av dem i litet format. Det är små fantastiska pärlor i sin genre. Hans stil kan sägas vara surrealistisk, men han var det innan begreppet fanns.
Jag tror att man kan säga att han förblev surrealist under hela sitt konstnärliga liv, men det var en odogmatisk surrealism . Han prövade sig fram med många olika tekniker i ett slags lyckligt, skärpt experimenterande . Under en period sent i livet gjorde han något slags fantasibilder som påminner om de landskap man kan se i vissa dataspel och fantasyfilmer .
Utställningen har gjorts av Iris Müller Westermann, som är intendent på museet. I en radiointervju påpekade hon det faktum att Max Ernst först och främst intresserade sig för sin omgivning och omsatte sina iakttagelser till sin egen värld. Det finns verkligen inget cerebralt över hans verk, däremot intellektuell skärpa, kreativ fantasi och en oerhört stark vilja att berätta. Till en del kan man ana den politiskt turbulenta tid under vilken han levde, Spanska inbördeskriget och Andra världskrigets fasor lämnade otvivelaktigt spår i hans konst.
Men de flesta berättelserna höll han för sig själv, och det gjorde han så bra att man som besökare omedelbart börjar berätta sina egna inombords. Det känns uppriktigt befriande!

Sunday, October 19, 2008

Om en pojke med tupp.



Den här pojken med sin tupp träffade jag på i en liten stad på Kuba. Jag gillar bilden, men jag har inga illusioner om pojkens relation till tuppen. Det är en stridsstupp, och på kvällen ska den slåss med en annan i en rätt brutal och naturligtvis helt förbjuden vadslagsning.
Men pojken var väldigt stolt. Jag kan åtminstomne hoppas att tuppen överlevde och att pojken tjänade några pesos.

Thursday, October 16, 2008

Om Gustaf Fröding

Jag är ammad med Gustaf Fröding brukar jag säga. Det är man om man är i min ålder och uppväxt i Värmland. Min pappa kunde flera l-å-n-g-a dikter utantill. Och det kan jag med för den delen. Fröding skrev vers ungefär som Mozart skrev menuetter , det vill säga fullständight självklart. Jag tror inte det finns något nödrim eller något versmått som haltar. Att skriva vers var hans intrument helt enkelt.
Men sedan blir det svårare. Frödings liv pendlade mellan uppsluppen vitsighet och det absolut mest nattsvarta mörker man kan tänka sig. Han utvecklade tidigt grav alkoholism och hade sitt första delirium tremens när han var 28 år. En stor del av sitt liv tillbringade han på olika kurorter och sinnessjukhus. Hans erotiska liv var en katastrof. Han kunde skriva en lättsam dikt om folklivet i Värmland eller skriva en utsökt, avancerad, komplicerad dikt som En ghasel avsluta dagen på någon av Uppsalas skitigaste bordeller.
De tvärbranta kontrasterna i hans djupt tragiska liv är naturligtvis kittlande, men det har skrivits förvånansvärt litet dramatik om denna dramatiska människa. Häromåret kom psykiatriprofessorn Johan Cullbergs bok om skalden, som är ett mycket lyhört och inträngande försök att tolka Frödings liv i ett psykoanalytiskt färgat perspektiv. Fram steg en hanterbar tolkning, som också visade sig vara fruktbar och förnyande när det gäller Frödings texter. På något sätt fick de nytt liv.
Med boken som grund har nu Agneta Elers- Jarleman skrivit och själv satt upp pjäsen Kärleksköparen. Fröding naked. I föreställningen finns inlagda en rad tonsättningar av Frödings dikter av Gunnar Edander.
Det har blivit en fin föreställning, mer poetisk än dramatisk. Att Fröding ömsom spelas av en manlig skådespelare och av en docka tillför en speciell dimension. Men kanske att jag saknade en tydligare dramaturgi. Det blev litet stillastående och litet väl många upprepningar. Men fint ändå, väldigt fint.

Wednesday, October 15, 2008

Om Hamlet

Jag undrar hur många gånger jag har sett Shakespeares Hamlet på teatern. Tio gånger? Tjugo? Det gör detsamma, varje gång känns som den första. Att det känns så beror naturligtvis på att man kan göra nästan vad som helst med texten. Den är så välbekant att den överlever de mest hialösa tolkningar. Själv medverkade jag som student i Uppsala i en föreställning som byggde på Illustrerade klassiker, alltså Hamlet som tecknad serie. Jag minns att jag var både Rosencrantz och Guildenstern, Någon av dem, jag minns inte vilken, bar jag med in på scenen som en pappersdocka! Annars är nog det jag minns bästa från den uppsättningen hur det lät när drottningen kastade plastblommor i Ofelias grav. Ett sorgligt, klafsande och samtidigt oemotståndligt komiskt ljud.
I går kväll var det dags igen. Då såg jag Hamlet på Dramaten i en som jag gissar postmodern tolkning utan historisk förankring i någon annan tid än vår egen. Både vålnaden och kungen spelades av Björn Granath, som en ganska vanlig hög makthavare i ful men dyr kavaj. Och drottningen – Stina Ekblad - såg ut som en seriekarikatyr av drottning Silvia men lät som en absolut tom societetszombie. Stackars Ofelia blev i Rebecka Hemses gestalt en förvirrad bimbo i blonderad peruk, helt utan egen riktning och styrsel i sitt liv.
Jonas Malmsjö var Hamlet, den absolut mest teatraliska jag tror mig ha sett någonsin. Så många huvudkast, så många utdragna slutvokaler, så mycket slit i hårtestar, över huvud taget så många poser ser man inte ofta på teatern i dag. Men det är en mycket medveten teatralitet. I denna tolkning är Hamlet lika tom som alla andra, men han har en lång radda av lysande monologer och oneliners att servera. Och Jonas Malmsjö serverar dem med stor ackuratess i denna uppsättning som så uppenbart handlar om teatern och döden.
Jag såg regissörens, Staffan Valdemar Holms förra uppsättning av Hamlet. Det var i Malmö för tio eller femton år sedan. Då hade han valt att placera stycket i en sunkig förortsmiljö med en kolsvart punkig, svårartad försummad Hamlet med ständigt kåta och partysugna föräldrar. Temat med de sexfixerade föräldrarna finns också i denna uppsättning, fast denna gång i en uttalad högreståndsmiljö. Det var en sann njutning att se Björn Granaths kung Claudius sätta på Stina Ekblads Drottning Gertrud i en av de sex luggslitna soffor som i stort sett utgör hela scenografin
Dena upsätning av Prins Hamlet av Danmark är en mycket underhållande, sofistikerad och händelserik väntan på döden i sista scenen, det måste jag säga. Till de många delikatesserna i uppsättningen hör de långa välvalda citaten från den övriga världsdramatiken. Här får vi se Peer Gynt skala sin lök så saften yr över publiken, höra Jean i Fröken Julie klättra ut ur den turkiska paviljongen och inte minst höra Oscar Ekholm ur Ingmar Bergmans Fanny och Alexander hålla sitt jultal om kärleken till teaterns lilla värld i relation till den stora utanför. Det var litet ovant att höra Thomas Ponténs röst och inte Allan Edwalls. Men greppet fungerade utmärkt. Och komiken i uppsättningen hanterades över huvud taget synnerligen handgripligt och effektivt av Thomas Pontén och Börje Ahlstedt som utan vidare spisning spelade en mängd biroller till publikens uppenbara förtjusning.
Jag ser med stort intresse fram emot nästa Hamletvariant!

Monday, October 13, 2008

Om bra filmer

Jag är för gammal för att se dålig film. Det finns en del unga människor i min närhet, jag säger inte vilka, som använder sina surt förvärvade slantar på att de mest egendomliga skitfilmer som de sedan kan lägga ut texten om i all oändlighet. Jag kan förstå det så till vida att de där filmerna på något sätt omedvetet eller medvetet gestaltar idéströmningar i vår tid.
Men ska jag slänga ut 90 kronor en kväll så ska det vara en film som jag tror att jag ska ha någon sorts estetisk eller känslomässigt utbyte av. Jag vet att det låter trist, but never the less..
För en vecka sedan såg vi en härlig fransk film, Couscous. Den utspelar sig bland hårt utsatta algeriska invandrare i Sydfrankrike. I nästan tre timmar ägnar personerna i filmen åt att äta couscous. Men det är inte vilken couscous som helst. Det är couscous med en existentiell laddning av sällan skådat slag. Mycket gripande!
Några kvällar senare såg vi förstås Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Den var också ruskigt bra. Jag tror att den handlade om att hitta ett skapande förhållningssätt att till världen. Historien om den fattiga arbetarhustrun i Malmö som vinner en kamera på lotteri skulle ha kunnat bli rätt outhärdligt utan Troells poetiska bildskapande och sanningslidelse.
Varför ska man se dåliga filmer att filosofera över när det finns så bra konstnärlig film som hjälper oss både att se och tänka!

Monday, October 6, 2008

Om Frank Lloyd Wright

Det finns de som menar att Frank Lloyd Wright är den enda amerikanska arkitekten med internationell genomslagskraft. Det är jag inte kompetent att bedöma. Men jag har varit på Guggenheim Museum i New York där han på ett genialt sätt löste problemet med att bygga en omfångsrik utställningshall på en liten tomt. Han ritade ett spiralformat rum, i princip en enorm spiraltrappa utan trappsteg som slingrar sig genom museets fyra- fem våningar! Man tar hissen längst upp i huset och släntrar nerför spiralen samtidigt som man studerar den utställda konsten. Ett rum som väcker starka känslor, ja en stark upplevelse i sig själv. Jag tror att det ord som många arkitekturanalytiker tar till är organisk. Jag tror att jag förstår vad som menas. Ett t av det privathem som han ritade heter Falling Water, byggt på en brant tomt ovanför ett litet vattenfall. Huset form tar upp vattenfallets form. En tidlös byggnad i ordets verkliga betydelse. Samma sak gäller hans egen villa, Taliesin i Washington State i nordvästra USA.
Jag visste ingenting om Frank Lloyd Wrights privatliv tills jag råkade få korrekturet till boken Kärleken till Frank i min hand. Författaren heter Nancy Horan. I boken berättas om den mycket problematiska kärlekshistorien mellan Lloyd Wright och Mahmah Cheney. Båda var olyckligt gifta på varsitt håll, skilsmässor var inte vanliga vid förra sekelskiftet i USA och förknippade med mycket starka känslor av skuld, skam och hämnd. Men passionen mellan dem höll för alla påfrestningar och efter åtskilliga år kunde de officiellt förena sina öden. Mamah Cheney är intressant för svenska läsare eftersom hon var Ellen Keys amerikanska översättare, vilket fick henne att lära sig svenska både i tal och i skrift.
Äktenskapet var inte oproblematiskt, Frank Lloyd Wright hade många motgångar, delvis till följd av skilsmässan. En del av de stora projekt som han drog igång misslyckades, vilket medförde ansenliga ekonomiska problem. Men det allra värsta var det fruktansvärda mordet på Mamah och hennes båda barn. Om detta berättar Nancy Horan med en blandning av fakta och fiktion. Boken är skriven på en rak, konstlös, journalistisk prosa. Det är boken styrka, men också dess stora svaghet. När den psykologiska och konstnärliga inlevelseförmågan sinar blir boken ganska tråkig att läsa, trots den i grunden mycket spännande historien. Till den relativa tristessen kommer att den svenska översättningen känns osäker. Det är möjligt att en del av de värsta klumpigheterna försvann innan boken publicerades, det får vi i alla fall hoppas.

Sunday, October 5, 2008

Om Glada Änkan

Låt oss vara uppriktiga: aldrig hade jag tänkt mig att jag skulle gå och se en operett igen! Jag trodde att jag fått min livskvot av livslustiga hertigar och allmänt trånande överklassdamer i valstakt som biljettmottagare i Filipstad under 50- och 60-talen. Stora Teatern i Göteborg gödslade landorten med turnéversioner av sina uppsättningar av Leendets land, Grevinnan Maritza, Greven av Luxemburg och allt vad de heter. Till de mer rysansvärda minnena hör Värdshuset Vita hästen, så fruktansvärt hafsig och illa spelad att jag rös och bestämde mig för att aldrig mer se en operett. Därför missade jag Glada änkan med en gammal operetträv som Gösta Kjellertz i rollen Greve Danilo. Kjellertz måste ha varit i 60-åldern vid den tiden (i början av 60-talet). Det är svårt att tänka sig att han skulle kunna ge illusion av att vara en – säg- 26årig odåga. Nä, det fick vara.Men i förrgår gick vi till Folkoperan och såg Glada änkan i Suzanne Ostens regi. Hon hade gjort något som ytterst få operettregissörer gjort, nämligen tog den absolut befängda historien på allvar och satte in en ”motström” med hjälp av dramatikern Malin Axelsson. Resultatet var lysande. Glada änkan gick att svälja också som teater. Och musikaliskt var den en strålande upplevelse. Vi kunde låta oss besmekas av dessa valser och häftiga ensembler utan att få själsliga sura uppstötningar. En bedrift, faktiskt! I Svenska Dagbladet skrev man en recension som jag inte riktigt förstår.
Romantiken blommade faktiskt.!

Saturday, October 4, 2008

Om filmen Couscous

Har varit på bio i kväll och sett en fransk film, Couscous. Den handlar om en frånskild algerisk invandrare som blir uppsagd från sitt jobb på ett båtvarv och bestämmer sig för att i stället öppna en couscous-restaurang. Det är faktiskt hela historien, och den tar två och en halv timme att berätta. Men det blev en fin biokväll, en berättelse om familj, värme och utsatthet. Man satt som på nålar och hoppades att det skulle gå vägen. Historien berättas genom en mängd människor, storartade måltider, starka känslor av kärlek, svek och försoning. Kanske blev den litet exotiskt romantisk här och där, men det uppvägdes med råge av huvudpersonens stillsamma värdighet. En riktig feel-goodfilm med någon sorts äkthet i sig. De flesta aktörerna är amatörer. Filmen är också litet krävande. Många scener är oändligt långa, känns som tagningar på upp till en halvtimme. Inte någon vanlig filmdramaturgi där inte. Och det kändes till slut bara bra.

Friday, October 3, 2008

Om att resa till Gotland i september

I måndags kom vi hem från det lilla huset i Katthammarsvik på Gotland. Jag ville stanna. Vad gör jag här? Det var underbart väder, jättelika gåsstreck for mot söder på himlen under muntert glam, eller vad man nu ska kalla den tutande gåslåten. Jag ägnade mig åt väsentliga saker som att klippa gräs, plocka äpplen samt skriva på en artikel om Allan Edwall. Och så träffade vi våra gamla vänner Barbro och Bertil som driver en golfbana som de själva byggt upp. Faktiskt de enda golfentusiaster jag känner, själv har jag ingen som helt lust att svinga en golfklubba! Fast Barbro är kantor också, och körledare. Det jag gillar bäst med Bertil och Barbro, förutom att de är varma och hjärtliga människor, det är nog att de förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt. Och blir saker och ting inte som man tänkt sig, då får man tänka om och hitta på något annat. Det är inte värre med det. De har levt ett tufft liv på många sätt, men inga motgångar har kunnat rubba på deras grundfasta övertygelse om att arbete, vänner och kärlek år det viktigaste i livet. Vi träffar dem en eller två gånger om året, men varje gång känns det som om jag hade fått en injektion med förtröstan. Deras optimism är lika bergfast som deras kreativitet och skärpta rörlighet.
Och så cyklade vi förstås både till Grogarnsberget, Delias änge och Sjaustru. Omistliga platser vid alla tider på året. Nu började solen litet lågt på sin väg söderut, och havet hade blivit så där obeskrivligt, magiskt genomskinligt som det blir om hösten. Och i bybastun träffade jag hembygdsföreningens vice ordförande. Vi talade bland annat om den märkvärdiga växten Ormbär. Det visade sig att han var lika fascinerad som jag. Han är någon sorts biolog och arbetar på länsstyrelsen.
Och så läste jag P.O. Enquists nya bok, Ett annat liv. Den är naturligtvis självbiografisk, men aldrig utlämnande så där att man nästan skyggar för att läsa. Däremot ger boken en hel del vinkar om bakgrunden till flera av hans böcker. Jag bestämde mig för att läsa om hans produktion. De flesta av hans böcker finns i min bokhylla. Det var litet kul att läsa om hans dramatik, som jag för min del står litet frågande inför. Jag har sett alla hans pjäser. Jag kan känna att de egentligen är en sorts romaner med i - de flesta fall - mycket spänstig och levande dialog. Men den nya boken är för mig ett bevis på att han är en prosaförfattare i första hand. Att gå in i hans prosa är inte alldeles enkelt, man måste på något sätt leta reda på rytmen, också inom sig själv för att ta till sig de många skikten i hans berättelse. Värt besväret. Jag sparade medvetet på den, läste noga och kände mig mycket berikad.

Om att resa till Gotland i september

I måndags kom vi hem från det lilla huset i Katthammarsvik på Gotland. Jag ville stanna. Vad gör jag här? Det var underbart väder, jättelika gåsstreck for mot söder på himlen under muntert glam, eller vad man nu ska kalla den tutande gåslåten. Jag ägnade mig åt väsentliga saker som att klippa gräs, plocka äpplen samt skriva på en artikel om Allan Edwall. Och så träffade vi våra gamla vänner Barbro och Bertil som driver en golfbana som de själva byggt upp. Faktiskt de enda golfentusiaster jag känner, själv har jag ingen som helt lust att svinga en golfklubba! Fast Barbro är kantor också, och körledare. Det jag gillar bäst med Bertil och Barbro, förutom att de är varma och hjärtliga människor, det är nog att de förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt. Och blir saker och ting inte som man tänkt sig, då får man tänka om och hitta på något annat. Det är inte värre med det. De har levt ett tufft liv på många sätt, men inga motgångar har kunnat rubba på deras grundfasta övertygelse om att arbete, vänner och kärlek år det viktigaste i livet. Vi träffar dem en eller två gånger om året, men varje gång känns det som om jag hade fått ett n y injektion med förtröstan. Deras optimism är lika bergfast som deras kreativitet och skärpta rörlighet.
Och så cyklade vi förstås både till Grogarnsberget, Delias änge och Sjaustru. Omistliga platser vid alla tider på året. Nu började solen ligga litet lågt på sin väg söderut, och havet hade blivit så där obeskrivligt, magiskt genomskinligt som det blir om hösten. Och i bybastun träffade jag henbygdsföreningens vice ordförande. Vi talade bland annat om den märkvärdiga växten Ormbär. Det visade sig att han var lika fascinerad som jag. Han är någon sorts biolog och arbetar på länsstyrelsen.
Och så läste jag P.O. Enquists nya bok, Ett annat liv. Den är naturligtvis självbiografisk, men aldrig utlämnande så där att man nästan skyggar för att läsa. Däremot ger boken en hel del vinkar om bakgrunden till flera av hans böcker. Jag bestämde mig för att läsa om hans produktion. De flesta finns av hans böcker finns i min bokhylla. Det var litet kul att läsa om hans dramatik, som jag för min del står litet frågande inför. Jag har sett alla hans pjäser. Jag kan känna att de egentligen är en sorts romaner med i - de flesta fall - mycket spänstig och levande dialog. Men den nya boken är för mig ett bevis på att han är en prosaförfattare i första hand. Att gå in i hans prosa är inte alldeles enkelt, man måste på något sätt leta reda på rytmen, också inom sig själv för att ta till sig de många skikten i hans berättelse. Värt besväret. Jag sparade medvetet på den, läste noga och kände mig mycket berikad.

Friday, September 19, 2008

Om konst som viskar

Ett råd till den som går till Konstakademien på Fredgatan för att titta på den pampiga utställningen av konst som nominerats till Carnegiepriset: När du blivit vederbörligen imponerad och känner dig tillräckligt tillplattad av alla dessa lysande, självmedvetna och högröstade konstnärer, gå då nerför trappan och ta av till vänster till den lilla Tengbomsalen och se på Lina Nordenströms utställning. Hennes konst vrålar minst av allt. Det är konst som viskar, man måste sänka rösten, och skärpa blicken för att den ska nå fram, bli sedd. Utställningen tycks till stor del bygga på spröda arkitekturteckningar som konstnären manipulerar och förändrar och ger andra uttryck. En del bilder består av vita tjockas pappersark med liksom inpräglade mönster. Man kan tänka på kretskort eller schematiska stadsplaner. Det är bilder som vetter mot den mystiska abstraktionen. Några bilder arbetar med bokstäver, de gränsar till poesi. Litet påminner de om vad somliga konstnärer gjorde på 1970-talet. Det är mycket stillsamt, mycket avskalat, mycket estetiskt. Men också mycket uttrycksfullt om man stannar upp och verkligen lyssnar!
Detta är en sådan där utställning som lätt bara försvinner i intet, som när man blåser på en maskrosboll. Jag tycker mycket om den, funderar över den. För mig har den inte försvunnit.

Tuesday, September 16, 2008

Om Gud

Litet i skymundan från det stora kulturlarmet pågår en diskussion om ”Sveriges återkristnande” på Expressens kultursidor. Den initierades av Magnus Linton, tidningens skickliga expert på frågor som rör politik och samhällsliv i Latinamerika. I en krönika den 11 september med titeln Gud som stil tog han upp flera olika massmediasammanhang där tydligt formulerad kristen tro får en allt större plats. Hans paradexempel var radioprogrammet Filosofiska rummet som enligt honom fått en slagsida åt det teologiska hållet. Den etikspecialist som medverkar i programmet är också teolog. Till exempel.
Jag fattar rätt bra vad han menar utifrån egna, privata erfarenheter. Jag kommer från en högkyrklig miljö, min far var präst, min mor följaktligen prästfru och mina syskon och jag prästbarn. Det formulerades aldrig tydligt, det var underförstått: vårt sätt att leva och se på världen var det enda rätta. Min far var en intellektuell och reflekterande människa med en öppen och relativistisk människosyn, ingen tvekan om den saken. Han hade alltid svar på frågor utifrån sin tro. Underförstått var också att de som inte tror på Gud i någon mening också var – hur ska jag säga det – på något sätt sämre människor, människor som inte förstod hur det verkligen förhöll sig.
Missförstå mig inte, det var en god tolerant och välvillig miljö. Jag hade ingen dålig uppväxt. Men som tonåring insåg jag att det fanns goda människor med helt andra förhållningssätt till världen. Man behövde man alls tro för att vara en god människa. Det var en otrolig, omvälvande, befriande lättnad, en insikt som förändrade mitt sätt att se på livet i grunden. Jag tycker också att jag hela tiden fick bekräftelser på denna befrielse, som jag uppfattade att den delades av de allra flesta i mitt yrkesmässiga och privata nätverk av förlagsfolk, journalister, skribenter, fotografer och konstnärer, de flesta uppväxta i ateistiska eller agnostiska hemmiljöer, såvitt jag kunde bedöma.
Döm om min förvåning när folk började gå i kyrkan och gå på Taizé-andakter. Jag minns särskilt en mycket känd kulturskribent på vänsterkanten, känd för sin teoretiska skärpa. Vi hade inte haft kontakt på många år när vi möttes på ett plan till Rom. Han skulle gå på något slags retreat i ett kloster i Assisi. Bön och fromma samtal stod på programmet. Han påpekade särskilt att klosterbröderna var intellektuella; de hade alla höga akademiska examina.
Jag såg förvånat på honom och påpekade att jag hade använt ganska många år av mitt liv till att frigöra mig från detta som han nu var på väg rakt in i. Jag väntade mig naturligtvis inte att han skulle omfamna mig precis. Men jag hade definitivt inte väntat mig den förmanande, lätt förnärmade tonen som han föll in i när han redogjorde för sin nya livshållning.
Det var jag som hade fel. Han lät precis som pappa.
Naturligtvis går det inte att dra alltför långtgående slutsatser av mina privata erfarenheter. Men jag förstår vad Magnus Linton säger. Jag delar hans olust.

Saturday, September 13, 2008

Om en konstig bild som jag gjort




Jag kallar bilden En resa. Jag har använt mig av en meny från en lyxkryssning, ett lönnblad, en kartbok, arméns taktikskisser och en exotisk dam från Tahiti ur en dansk bilderbok från början av 1900-talet.

Om att cykla i Stockholm

Att ta sig fram på cykel i Stockholm är livsfarligt. Medtrafikanternas (= bilister och andra cyklister) syn på oss som strävar fram på gatornas högra sida, så nära trottoaren det bara är möjligt och, naturligtvis, på cykelbanorna där det finns sådana ör brutalt obegriplig.
Cykelbanorna längs Hornsgatan har blivit alltmer oanvändbara, successivt har de övergått till att bli någons sorts alternativa parkeringsplatser, inte minst för stadsjeepar. I gör stävade jag min vana trogen längs Hornsgatan österut med hjärtat i halsgropen. Framför mig i cykelbanan kröp en stor och blank bil av märket Audi. Vid en optikerbutik tvärstannade den plötsligt, vilket jag också blev tvungen till eftersom trafiken var mycket hård och det var omöjligt att gira ut i gatan. Ut ur bilen steg en välklädd man i fyrtioårsåldern som med en van gest låste automatlåset på sin tjusiga bil. Jag var naturligtvis både arg och överraskad och hörde mig själv ropa Vad tar du dig till? Du kan väl för helvete inte ställa dig i cykelbanan!
Då vände sig Audi-mannen irriterat om mot mig och vrålade Du äger för fan inte hela gatan! Därefter gick han med bestämda steg in i butiken.
Så var det med den saken. För mig återstod inget annat än att vänta ut ett hål i den strida trafikströmmen och ta mig förbi den parkerade Audin.
Inte kul, bara trist.
Nästan lika trist som att bli förbisusad när och varsomhelst och mitt framför näsan och från vilka håll och vinkar som helst av folk som tycks tävlingscykla i innerstan och kastar sig dödsföraktande hur som helt mellan andra cyklister och bilar. Att det finns något som heter trafikljus och övergångsställen tycks inte heller ingå i deras begreppsvärld.
Jag vet att detta låter gnälligt. Och då har jag inte nämnt alla dem som cyklar och talar i mobiltelefon. Igår såg jag en ung pappa som cyklade på Vasagatan med en två-treårig dotter på pakethållaren. Han talade intensivt i mobiltelefonen samtidigt som han skull gira ut i cykelbanan mitt emot Centralstationen, ett av innerstaden absolut farligaste cykelstråk. Om han eller dottern hade hjälm?
NATURLIGTVIS INTE!

Friday, September 12, 2008

Om citationstecken

Alla dessa citationstecken
Alla dessa ironier.
Alla tåg ”som gått”,
Alla klockor ” som stannat”,
Varför är allt en trasa?

Tuesday, September 9, 2008

Om Jantelagen

Ordet Jantelagen måste vara ett av de mest missbrukade i svenska språket. Jag hittar det var och varannan dag i artiklar i både dagstidningar och andra pressalster . Ofta handlar det om någon artist av något slag som inte fått den uppmärksamhet och framgång som de anser sig ha rätt till. Ibland talas det till och med om jantelag, som om det skulle finnas flera sorter .
I dagens Expressen finns en runa över operasångerskan Hjördis Schymberg, skriven av Lars Sjöberg. Han berättar att sångerskan, framför allt i början av sin karriär inte fick de roller hon borde ha fått. Sjöberg skriver bland annat:
Jantelagen florerade, och Hjördis Schymberg lär stick i stäv mot dess första bud vetat att hon var något.
Suck.
Hur det var med hennes framträdanden har jag inte en aning om. Och om det inre livet i operavärlden är jag lyckligt obekant. Det är säkert hård och elitistisk och karriäristisk och vet jag vad.
Men Jantelagen råder inte där.
Den kan bara råda i Jante.
Jante är en liten stad I Danmark som man förgäves får leta efter på kartan. Staden beskrivs i all sin småskurenhet i romanen En flykting korsar sitt spår av den norsk-danske författaren Aksel Sandemose. Romanen kom ut 1933 och handlar om en konstnärssjäl, en absolut undantagsmänniska som inte accepteras av de småborgerliga stadsborna. Den underförstådda Jantelagen i tio punkter tolkas av romanens huvudperson, som givetvis är ett självporträtt.
Att föra över Jantelagen, som handlar om de rättigheter en undantagsmänniska av inre och yttre skäl måste ta sig i en trängd livssituation, till mer eller mindre triviala karriärsynpunkter är bara fånigt.
Inte minst fånigt är det använda sig Jantelagen i samband med Hjördis Schymberg. Hon var visserligen en undantagsmänniska i kraft av sin musikaliska begåvning. Men gosch vilken karriär hon kom att göra!
Låt Jantelagen råda i Jante, och bara där. Låna gärna romanen En flykting korsar sitt spår på biblioteket. Den håller ännu att läsa.

Om att minnas Hjördis Schymberg

Jag kan inte skryta med att ha sprungit benen av mig för att gå på opera. Men jag har faktiskt sett och hört Hjördis Schymberg i hennes paradroll som Violetta i Verdis La Traviata. Det måste ha varit 1967 någon gång under våren. Jag praktiserade på TT och blev hastigt och lustigt operarecensent. Jag hade aldrig tidigare varit på opera och var helt fascinerad. Så usel teater och så vacker musik. Den föreställning av La Traviata som jag såg utgjorde inget undantag. Hjördis Schymberg måste vid den tiden redan ha varit på väg ut ur operavärlden som ju inte är nådig mot åldrande sopraner. Men såvitt jag kunde förstå sjöng hon väldigt fint. Det gjorde också Tony Landy som sjöng Armand, även om han lät litet platt, och framför allt Erik Saedéns Gremio. Hjördis Schymberg bytte oavbrutet kostym och uppenbarade sig i den ena otroliga kreationen efter den andra, kanske ett sätt att dölja att hon i själva verket var dubbelt så gammal som Tony Landy.
Det musikaliska minns jag över huvud taget som mycket njutbart. Men resten! Aktörerna rörde sig som stela mannekänger. Kören vimsade omkring, uppenbarligen utan någon helst regi. Ljuset låg hela tiden efter. Dekoren vajade litet hur som helst.
Och så det allra värsta. Någonstans mitt i operan befinner sig huvudpersonerna i någon sorts trädgård på landet. Gremio övertalar Violetta av lämna Armand. När hon meddelar sitt beslut till Armand blir han rasande och försöker rusa mot trädgårdsporten för att dramatiskt slita upp den och effektfullt försvinna. Men den satt fast, och hur Tony Landy slet och ryckte i handtaget så gick den inte att öppna. Publiken höll andan medan han rusade in i kulisserna, varefter de belönade honom med en applåd. Själv kom jag på mig med att, synnerligen opassande, skratta. Samtidigt kände jag ett slags medlidande med artisten. Det måste ha varit avskyvärt.
På senare år har det varit synnerligen glest mellan besöken på Operan. En gång vart fjärde eller vart femte år så där. Men jag hoppas och tror att den sceniska kvaliteten är betydligt bättre i dag!
Och, som sagt. Hjördis Schymberg var det inget fel på!

Sunday, September 7, 2008

Om att fira mammas 97-årsdag

I torsdags, den 4 september fyllde min mamma 97 år. Hennes födelsedagar har så långt tillbaka som jag kan minnas alltid firats omsorgsfullt, det tror jag är det bästa uttrycket. Så även denna gång. Och så långt tillbaka jag kan minnas – och det är länge – har denna dag föregåtts av två motsägelsefulla förhållningssätt från min mamma. Dels ska det absolut inte bli något kalas. Dagen ska helst glömmas bort. Dels har hon i god tid börjat förbereda det hela. Kakor har bakats, tårtor har beställts, kaffe i ansenliga mängder har införskaffats och borddukning planerats.
Eftersom jag visste detta hade jag köpt tågbiljett för en månad sedan och kom till Deje, där mamma bor, dagen innan. Jag möttes av samma förfestkaos som jag känner till så väl. Det skulle inte bli någon fest, men minst tolv personer skulle ändå komma av någon mystisk anledning. Det var oklart när de skulle komma – så har det alltid varit – men med viss diplomati - räknade jag ut att de där tolv släktingarna och vännerna skulle komma klockan halv fyra. Om de anmält sig spontant eller om de var inbjudna är fortfarande oklart (det har det alltid varit.) Mamma är inte minsta senil: hon har ett minne som en elefant. M inst.).
Kakor och tårta levererades på utsatt tid av den duktiga hembagerskan Ilona i Tjusbol. Och naturligtvis kom det många fler gratulanter. Jag räknade ut att jag ställt fram tjugo kaffekoppar. Mamma var som alltid glatt överraskad över alla gästerna och tog emot blommor och andra presenter med glada utrop. Hon älskar presenter och slet upp paketen med chokladkartonger med entusiasm.
Och gästerna lät sig väl smaka av det goda kaffebrödet och ropade komplimanger i mammas öron (det måste man göra.) Hon är mycket döv.) Själv rusade jag mellan köket och matrummet med kaffekannor och bullfat. Stämningen steg och gästerna stannade i mer än tre timmar. Sedan gick de hem och mamma sjönk ihop på sin säng, under ivrig festutvärdering med min bror som också var där.
Jag diskade och torkade och röjde upp efter gästerna. Det passar mig bra att sköta sådant. Och så blev det kväll och natt. Och morgonen därpå åkte jag hem.
Se det var ett riktigt 97-årskalas, det!

Sunday, August 31, 2008

Om en ny bild, som jag gjort.


Jag måste få visa ett nytt collage som gjort. Det är litet annorlunda än alla andra jag gjort eftersom jag klistrat bilderna på kartong och sedan skurit ut dom. Det ger en sorts reliefeffek. Bilden är uppbyggd kring ett omslag till en pojkbok om indianen Hjortfot. Jag kallar den helt enkelt Begagnade berättelser: Hjortfot.

Om att läsa om Arbogamorden

Jag vill inte läsa om Arbogamorden. Dert finns ingenting att tillägga. Höromdagen hade en av kvällsdrakarna (AFTONBLADET?) ett absolut jätteruskigt löp: Därför är hon så oberörd . Jag frågadar mig: Vilket ansiktsuttryck kan man förvänta sig hos människa som tycks komma att dömas för fruktansvärda brott: en människa som så våldsamt förbrukat sin framtid. Ska hon vrida sig i skuld och förtvivlan offentligt? Ska hon visa medlidande och ånger för att göra läsarna på bättre humör? Inte vet jag, men däremot vet jag att denna journalistik är ett sätt att underblåda rena hyeneinstinkter. Det enda värdiga och möjliga, som jag ser det, är tystnad och glömska.Glömska kan vara helande, och det för alla inblandnade. I dag får vi oss till livs mammans historia i både AB och Expressen, tydligen med någon sorts dokumentär i TV4 som ursäkt. Jag betackar mig. http:.ab

Saturday, August 30, 2008

Om högt och lätt. Och stort och smått

Den nygamla debatten om den höga och den låga kulturen fortsätter . Jag blir alltid förvånad över att de som har fått privilegiet att få skriva på kultursidorna ibland blir så upprörda att de blir aningen ifrågasatta. Jag har aldrig hört talas att någon missunnar dem positionen! Det finns inlägg i denna debatt där unga personer låter som min gamla kyrkoherde till pappa .(Han har varit död i 30 år, men iu alla fall.)
Skulle den klassiska kulturen, vad nu det är, skadas av att samsas med dataspel och popgrupper ? Naturligtvis inte. Men kulturjournalistik i allmänna medier är inte en akademisk tävlingsgren, det är faktiskt – journalistik. Och ett av journalistikens viktigaste uppdrag är att hjälpa läsarna att förstå vad som händer i världen. Att det inte skulle gå att förena skarp analys och läsbarhet är bara nys! Det går. Men det kräver både språklig förmåga och verklig vilja till kommunikation med flera än dem som rör sig i samma terräng r som man själv gör.
Därför blev jag glad när jag läste Gunilla Brodrejs artikel i dagens Expressen (080830) http://www.expressen.se/kultur/1.1283069/latt-och-svart . Gunilla Brodrej recenserar bland annat klassisk musik, kunnigt och levande också för mig som gillar musik men aldrig går på konserter.
I hennes artikel finns denna passus som har chans att bli klassisk:
En ny serie från HBO ställer högre krav än det mesta som ges på konserthus eller på operan.
Jag tror att hon kommit något väsentligt på spåret.

Thursday, August 28, 2008

Om begreppet mainstream

I Dagens Nyheters Kulturbilaga anmäls i dag (den 28 augusti 2008) diktsamlingen ”Inomhuslektionen” av debutanten David Vikgren. Recensenten Anna Hallberg är inte njugg med superlativerna. Diktsamlingen ”är en av årets starkaste böcker”, skriver hon bland annat.
Det kan säkert vara sant, det betvivlar jag inte. Men det som får mig att bli fundersam över hennes text är att hon ställer Vikgrens uppenbarligen mycket komplexa dikt mot något som hon kallar ”den urvattnade mainstreamkultur som sprider sig på alla områden (---)”
Mådä?
Mainstream är ett sådant där slarvigt tuggummibegrepp som dykt upp på senare år. Uppenbarligen är det negativt, i varje fall för den utvalda grupp av skribenter som har tillträde till landets kultursidor. Jag tycker att det är ett riktigt uselt begrepp, som möjligen går att använda under informella diskussioner vid redaktionens kaffeautomat.
I den i övrigt väl reflekterade och genomarbetade recensionen i DN hör det inte hemma. I sammanhanget blir det bara snobbigt, för mig därmed - osant; jag blir misstänksam och undrar över Anna Hallbergs syfte med texten. Att dessutom ställa David Vikgrens diktsamling mot en anonym mängd andra odefinierade kulturella yttringarl är att göra honom en otjänst.
Jag tror inte att Anna Hallberg är en snobb. Jag brukar läsa hennes texter med intresse. I sommar har jag haft stor glädje av hennes dagliga diktanalyser.
Jag ser det som en tillfällig förlöpning.
Men frågan kvarstår: Vad menas egentligen med mainstream?
Tänk om någon skulle vilja ta upp begreppet och på allvar undersöka vad det står för. Det skulle vara mycket intressant.

Wednesday, August 27, 2008

Om högt och lågt. Igen.

Hur dagstidningarnas kultursidor ska förhålla sig till det ständiga flödet av nya böcker, filmer, konstverk..,younameit har diskuterats så länge jag kan minnas, i varje fall så länge jag har läst kultursidor, dvs i minst femtio år. Och garanterat femtio år dessförinnan, kanske ännu längre, vad vet jag. Man blir litet trött. Nu senast är det Svante Weyler som stack ut näsan i en långa artikel i tio punkter i Expressen den 15 augusti. Om jag förstod honom rätt efterlyste han - hårddraget - mer av klassisk högkultur och mindre av populärkultur, mer kritisk analys, mindre av reportage och innehållsredogörelser.
Man har hört det förr, som sagt.
Så här tycker jag, som är en ganska flitig kulturkonsument: Det är inte nödvändigt att skilja mellan högt och lågt, däremot mellan analys, information och - promotion. Det är sällan man läser något analytiskt och kritiskt och genomarbetat om kriminalromaner t ex. Inte ens de stora bästsäljarna utsätts för samma granskning som uttalat skönlitterära författare får. Har någon på allvar till exempel analyserat Jan Guillous litterära språk utifrån stilistiska utgångspunkter? Det har alltid förvånat mig. Det finns ju väl fungerande analysinstrument också för den "ickelitterära" litteraturen. I anglosachsisk press har man kunnat läsa sådana texter - och bra - sedan decennier. Titta i Times Literary Supplement, eller New York Review of Books. Svante Weyler är förläggare och slavist (fil dr i ryska, tror jag). Han var en lysande korrespondent för radion i Berlin en gång. Dessutom har han alltid haft en bekväm plats i kritikerparnassen - en sorts wonderboy på sin tid och på sitt sätt. I dagens kritikprogam i radion fick han tilfälle att nyansera sig, han visade sig naturligtvis inte vara riktigt så inskränkt som man kunde tro. I grunden handlar det förstås om kunskap, inte minst om de nya kulturformerna. Och inte minst insikter om att det kulturella landskapet i grunden har förändrats.
Men jag är nog inte rätt person att komma med argument. Jag tillhör trots allt en annan generation, och så måste det vara. Ofta förstår jag inte riktigt var jag befinner mig, och frågan är väl om jag måste veta det.

Monday, August 25, 2008

Om att läsa 1.

Jag är en flitig bokläsare. En dag utan läsning är en förlorad dag. I sommar har jag bl a läst en bok av den danske författaren Carsten Jensen som har titeln De drunknade. Jag tyckte mycket om den. Han har följt några familjer i en liten kuststad från mitten av 1800-talet fram till Andra världskriget slut. Han lyckas förmedla både de indiviudella ödena och de stora skeendena i Damark och världen utan pekpinnar; helt enkelt genom att akildra människorna utifrån de små och stora val det sjävständigt gör eller tvingas till av omständigheter som de inte är herre över. Det blir mycket övertygande. Boken kändes som att stiga in i en hittilss okänd värld och som läsare bli en del av denna värld. När jag motvilligt avslutat boken kom jag av en slump att läsa en lång text av Svante Weyler i Expressen där han personligt och ganska lösligt försöker skilja mellan låg och hög litteratur. Han argumenterar skickligt för den höga litteraturen, som jag uppfattar det. Men jag förstår inte riktigt vad han menar. Är De drunknade hög litteratur, eller låg? Carsten Jensen är journalist på Plitiken och har skrivit mycket om utrikespolitik, inte minst en rad kunniga och känsliga reportage från flera länder i Asien bland annat. I denna hans skönlitterära debut märks det säkra journalistiska berättandet; det är en styrka som jag ser det. Med den känsla för betydelsebärande detaljer och avgörande vinklingar som finns i all bra journalistik klarar han av att hålla intreset uppe i bokens alla 600 sidor. Jag har inte läst recensionerna av boken, men jag vet ju att i Danmark var det en av förra årets bästsäljare. Det är lysande litteratur. Men jag är inte säker på att det är en litterär bok i Svante Weylers mening.Hög eller låg igen? jag vet inte. Men min upplevelse av boken var stark, rent av skimrande. Jag tycker att jag lärde mig något om världen som jag inte vetat förut. Jag kände mig berikad av De drunkande!Helt enkelt.

Thursday, August 21, 2008

Om att hitta vid Stockholms universitet

Universitetsvärlden är intressant ur många synvinklar. En egen värld där kunskap produceras och förs vidare i det egna systemet. Det är naturligtvis både fantastiskt och nödvändigt; inget samhälle som vill utvecklas klarar sig utan universiteten och det enorma nationella och internationella nätverk av forskning och forskningsutbyte som världens alla universitet ingår i. Så var det sagt. Dagens banalaste sanning.
MEN försök att orientera dig rent geografiskt vid Stockholms universitet i Frescati. Där råder minsann ingen akademisk klarhet! Häromdagen skulle jag registrera mig vid teatervetenskapliga institutionen och kom i god tid till tunnelbanestationen Universitet och hittade så småningom någon sorts informationstavla över universitetsområdet som är utspritt runtomkring en jättelik gräsmatta, kanske i någon sorts försök att likna ett anglosachiskt campus, vad vet jag. Den såkallade informationstavlan påminde mest om en tachistisk femtiotalsmålning av någon sorts amatörmichaux! Jag försökte tolka dess motstridiga och komplicerade information efter något slags logik, men misskyckades totalt. I stället irarde jag omkring i ca fyrtio minuter längs bísarra stigar, avbrutna av oändliga kafkaartada byggnader, då och prydda med usla porträttbyster av avlidna, för mig obekanta akademiska forskningsgiganter. Men icke en människa någonstans. Och när jag ändå oförhappat råkade på någon stod de som levande frågetecken inför min fråga. Till slut kom räddningen i form av en vänlig dam med skurhink och mopp och med hårt knuten schal över huvudet. Hon förstod min fråga, men kunde inte tillräckligt med svenska för att förklara vägen. Hon nickade ivrigt och visade med den lediga armen att hon skulle visa vägen. Hon följde mig ända fram till yttertrappen till den rätt trista tegelbyggnad som går under namnet Humnanistvillan. Där lämnade hon mig och nickade farväl. Jag hoppas att hon förstod hur tacksam jag var. Den som vill kan se något symboliskt i detta. Det gör inte jag, som fick ytterligare en bekräftelse på hur den magnifika universitetsvärlden är påfallande handfallen i kontakten med yttervärlden, i det fal jag.

Sunday, August 17, 2008

Om att återvända till stan

Efter nio veckor i Katthammarsvik fanns det ingen återvändo. Dags att ta bussen till Visby, hyra bil, köra tillbaka till Katthammarsvik, ta ner bilder från väggarna, packa två jättelika koffertar, städa sommarhuset, ta ett känsofullt avsked till havet krama grannarna farväl, köra i sporrsträck till Visby, lämna av bagage och Elsa vid terminalen, i ännu värre sporrsträck lämna tillbaka bilen, knappt hinna checka in på färjan i tid. Och så äntligen slappna av medan småbarn skriker, tonåringar vrålar över huvudena på andra passagerare, folk drar förbi med illaluktande matbrickor - alltmedan havet gungar rejält och sjösjukan gör sig påmint. Läsa är inte att tänka på. Gudskelov att det finns ett mahjongspel i datorn! Så släpa, släpa jättekoffertar till bussen, gunga fram genom genom Södertörn in till Gullmarsplan och så släpa. släpa jätekoffertar nerför trapporna, jaga taxi - och SÅ ÄR HALVA SÖDERMALM AVSTÄNGT FÖR NÅT JÄVLA MIDNATTSLOPP!!!! Taxichauffören SUCKAR uppgivet, tar betalt, sätter av oss någonstans, dags att släpa, släpa jättekoffertar genom avspärrningar, kryssande förbi äldre herrar i springshorts som astmatiskt tvingar sig fram till någon sorts mål någonstans. Så småningom hitta en ny taxi som kan ta sig till Reimersholme via Söder Mälarstrand - efter häftiga kamper med brölande unga män utan tunga koffertar att släpa på. Så äntligen vid hemadressen, släpa, släpa jättetunga koffertar genom porten, in i hissen. HEMMA. Då är klockan ett på natten, och jag undrar vad jag håller på med. Och vad har jag här att göra? Dessutom missade vi månförmörkelsen.

Thursday, August 14, 2008

Om att känna sig vemodig

I övermorgon ska vi åka tillbaka till Stockhom efter nio veckor i Katthammarsvik. För första gången på nästan fem decennier har jag ingen skola eller arbetsplats med arbetskamrater att återvända till. Det känns vemodigt, litet som det slutgiltiga beviset på att mitt liv har gått in i ett nytt skede: ålderdomen. Jag försöker hålla de tunga tankarna ifrån mig, men lyckas inte alltid. På tisdag ska jag i alla fall registrera mig som student på Stockholms universitet, på 20-poängskursen i teaterhistoria. Jag vet inte hur det kommer att bli. Kanske kan jag tentera av grundkursen och följa 40-poängskursen. Jag hoppas kunna använda delar av mitt manuskript om Allan Edwall som underlag för uppsatser. Men jag vet ju inte om det kommer att fungera. Men någon sorts intellektuell utmaning vill jag ju ha. Låter det högmodigt? Då får det låta högmodigt.

Tuesday, August 12, 2008

Om två stycken Kerstin som jag känner






Den ena Kerstin bor i en gammal kvarn, den andra i en gammal lanthandel. Den ena är i femtioårsåldern. Den andra har fyllt 84. Den ena är kulturjournalist på radion, den andra har förmedlat konst hela sitt vuxna liv, dels som hustru till en konstnär, del som medarbetare på ett stort konstförmedlingsföretag. De är inte lika det minsta, men båda är skärpta, roliga och känsliga kvinnor med den inre radarn i ständig rörelse mot omvärlden.

Monday, August 11, 2008

Om att bli refuserad

I nästan tre år satt jag i långa perioder och skrev på en bok om Allan Edwall, skådespelare, författare, visdiktare och teaterledare. Men framförallt skådespelare. Redan på ett tidigt stadium stötte jag på problem Det fanns inga dagböcker, inga brevsamlingar. Hans privatliv var inte tillgängligt i djupare mening och den nuvarande chefen för hans teater vägrade att ställa upp ens för en kort intervju. Det som fanns var utsagor från kollegor, släktingar och kritiker samt en mängd av recensioner från 1952 till 1997, det år då han dog.

Men det räckte inte, manuskriptet blev magert , jag vet det. Den redaktör jag jobbat med försvann. Manuset är nu refuserat på sex förlag. Jag är medveten om dess brister - om inte annat har jag tvingats inse dess brister. Det har varit förlamande. Med tiden har jag kommit på att det skulle gå att stuva om delar av materialet till akademiska uppsatser. Så nu har jag anmält mig till 20-poängskursen i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Sextiofem år fyllda. Ingen ska inte kunna komma och säga att jag inte är optimist

Om att köra bil

Så är det dags för den årliga utflykten till Folhammar och Garda. En jättelång expedition på minst fem mil. Sammanlagt. Resan sker i en minst sagt risig gammal Volvo, hyrd hod Bertil Jacobssons bilverkstad i Fackle. Bilen må vara risig, affärsmetoderna är dock bedårande.
-Jag är inte hemma när du kommer, men jag ställer ut bilen med nyckeln i. Det är bara att hämta. Det är bra om lämnar tillbaka den i morgon bitti.
Sa Bertil Jacobsson när jag ringde i morse.
Tala om förtroende!

Sunday, August 10, 2008

Om att träffa nya människor

Jag träffar ofta människor som jag blir nyfiken på. Bastun i Katthammarsvik är ett ovanligt bra ställe att hittra nya bekantskaper. En av regelbundna besökarna under lördagseftermiddagarnas badorgier är Arne Victor. Han och hans fru har ett litet mystiskt undangömt sommarhus som vi länge varit nyfikna på. I dag har vi besökt honom och hans fru Elisabeth och sommarhuset var precis så märkvärdigt som det tycktes vara utirfrån. En hel liten värld faktiskt, med det stora kalkstenhuset i mitten och tre mindre odh modernare hus utspridda i trädgården. Elisabets föräldrar köpte stället 1949 och hon har tillbringat alla somrar där sedan dess. Hennes pappa hette Ingmar Hedenius, professor i praktisk filosofi i Uppsala och en mycket välkänd offentlig person på sin tid. Han skrev flera religionskritiska böcker och hans föreläsningar tillhörde de verkliag begivenheterna på sin tid.
Arne och Elisabthe visade sitt vackra och originella sommarhem gästfritt, öppet och med en humoristisk touch som det var fint att få vara med om.