Monday, February 14, 2011

Medan åren går

Jag har funderat en del över Mike Leighs film Medan åren (Another year). Det finns ett, som jag tycker, intressant perspektiv som jag inte sett har blivit behandlat i recensionerna. Filmen börjar med att en kvinnlig läkare har ett samtal med en djupt deprimerad, sömnlös patient (suveränt gestaltad av Imelda Staunton ). Läkaren vägrar skriva ut sömnmedel för mer än en veckas konsumtion och föreslår samtal med en kurator. Vi får sedan se den olyckliga kvinnan i ett nästam stumt samtal med Gerri, filmens kvinnliga huvudperson, kurator och lyckligt gift sedan decennier med Tom Filmen slutar med att Gerri i stort sett upprepar den kvinnliga läkarens ord till den sömnlösa kvinnan i filmens inledning , men nu till sin gamla vän och arbetskamrat Mary, som oavbrutet lyckas krångla till sitt liv och blir alltmer olycklig och förvirrad. Tom och Gerri har plötsligt fått en trevlig svärdotter och in i huset flyttar också Toms bror som blivit änkeman. Det finns inte längre plats för Marys olycka i kärnfamiljens sköte. ”Du borde tala med en kurator”, säger Gerri avvisande torrt och trött när den förtvivlade Mary – som är van att komma och gå litet som hon vill i huset - kommer på objudet besök en lördag eftermiddag. Gästrummet är upptaget. Den goda värmen har blivit betydligt kyligare.
På ett skickligt sätt har Mike Leigh gestaltat den mänskliga värmen, men också dess begränsingar.

Tuesday, February 8, 2011

Freedom av Jonathan Franzen



Jonathan Franzen slog igenom med romanen Corrections (Tillrättalaägganden heter den på sevnska). Det var en sorts klagosång över den amerikanska familjen.)
Den nya boken, som kom ut i USA i höstas heter kort och gott Freedom. (Jag antar att den svenska titeln kommer att bli Frihet). Det är en saftig sak på nästan 600 tättryckta sidor som det tog mig tre veckor att ta mig igenom. Inte på heltid, förstås, men om man räknar med att jag i genomsnitt har läst två timmar varje dag så handlar det om ungefär 40 timmars intensiv läsupplevelse.
Jag uppfattar romanen som ett slags gestaltad undersökning eller rent av dekonstruktion av det moderna frihetsbegreppet i ett konsekvent amerikanskt perspektiv.
Handlingen tar sitt avstamp i Kennedy-erans euforiska frihetsrus, eller vad man ska kalla det. Med denna demokraternas jordskredsseger tycktes det plötsligt för många- kanske framför allt intellektuella - amerikaner som om politiken kunde vara attraktivt instrument för att driva igenom goda idéer.
Naturligtvis blir det mycket komplicerat. Somliga skadas av den inneboende elitismen i den demokratiska sfären, andra dras in i halsbrytande politiska kompromisser som i stort sett eliminerer all ideliasm. Somliga driver sin frihetskänsla långt ut i total hänsyslös egoism, andra lämnar de demokratiska idealen för att ansluta sig till republikansk konservatism och ytterligare andra personer halkar omkring bland alla tankar och ideer i abolut förvirring.
Det låter kanske rörigt men romanen är mycket väl sammanhållen i en klassisk episk litterär tradition. Alla bokens huvudpersoner är nära relaterade till varandra genom släktskap eller erotisk attraktion . I centrum står naturälskaren Walter Berglund med sin Thoreu-inspirerade naturromantik och hans hustru Patti, som aldrig fick någon erkänsla för sina överdådiga idrottstalanger av sina föräldrar, de övertygade demokraterna.
Jag kan inte avgöra om bokens i grunden pessimistiska – eller i varje fall problematiserande – syn på frihetsbegreppet stämmer överens med hur vi ser på saken i Europa, men delar av den kan vi nog känna igen, inte minst när det gäller sätter att se på naturen, exempelvis Walter Berglunds fruktansvärda tillkortakommanden när han får chansen att bygga upp ett stort fågelreservat i samarbete med ett stort multinationellt företag vars enda intresse är att bryta mineral i enorma dagsbrott.

Tuesday, February 1, 2011

Babianer och vargar

Svenska vargar och sydafrikanska babianer är inte särskilt lika varandra. Men en sak har de gemensamt: de väcker starka känslor hos folk. Strax söder om Kapstaden på den avsmalnande udden som avslutas med Cape Point lever en stam av babianer som blir alltmer instängda av den expanderande Kapstaden. De var tänkt att aporna skulle hålla sig i ett reservat, Goma, men där rensade man bort de höga träd som de vill tillbringa nätterna i. Pinjer ansågs inte ursprungliga. Aporna hittade utmärkta pinjer vid byn Kommetie, där den sydafrikanska marinen byggt en rad bostadshus för sina anställda. Där fanns det trädgårdar med äppelträd, grönsaksodlingar och sophögar. Perfekt för babianer som äter det de hittar med minsta möjliga ansträngning. Det blev stora konflikter mellan babianerna och befolkningen när aporna hittade in i husen och snodde middagsmaten eller rörde om i soptunnorna. En man tog saken i egna händer och sköt tjugo djur utan att fråga om lov.
Den händelsen blev upptakten till kampanjen Babonns Matters som har till syfte att skapa bättre förutsättningar för både babianer och människor. Med insamlade pengar kunde man anställa så kallade monitorer som går omkring i byn och föser bort babianerna på dagtid samtidigt som alla som bor i byn får lära sig hur man ska göra för att undvika konfrontationer med de i princip fredliga aporna. Men babianhatet är starkt och det händer ofta att djur skadas och dödas trots att de är fridlysta.
Medan vi var i Kapstaden i mitten av januari kunde vi på nätet läsa rapporteringen om licensjakten på de svenska vargarna. En ofattbar 10 procentig åderlåtning av den lilla spillran av svenska vargar.
Det finns vissa likheter mellan den svenska vargdiskussionen och Kap-babianernas situation. Det finns människor som i stort sett utan rationella skäl hatar babianerna med samma lidelse som vissa svenskar hatar vargen.
Lika trist. Lika meningslöst.

Tuesday, January 4, 2011

Litet teater

Jag har varit på teater igen. Såg En familj. August Osage County på Dramaten och Sex roller söker en författare på Stockholms Stadsteater. Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska säga om det jag såg. I båda fallen handlade det om synnerligen välspelade, mycket kompetenta uppsättningar. Ingen skugga faller över skådespelare och regissörer.
Men pjäserna!
En familj. August. Osage County handlar om en minst sagt dysfunktionell amerikansk medelklassfamilj. Stycket ekar fullt medvetet av O´Neill. Där fanns till och med en pillermissbrukande mamma, överdådigt spelad av Marie Göranzon. Pjäsen pendlar drastiskt mellan fars och tragedi. Jag upplevde den som akademisk, distanserad och kyligt välskriven, för att inte säga kalkylerad. Men den gav den skickliga skådespelarna rika möjligheter till dramatiska och mycket underhållande utspel. Det var helt enkelt deras afton, och det var väl bra i och för sig - men litet tomt om man väntat sig något mera.
Sex roller söker en författare är ju en klassiker av Luigi Pirandello, ofta spelad på världens alla stora teatrar. En teatergrupp som repeterar en pjäs (på Stadsteatern regissören Mörk- Eidems egen variant av Tre systrar som gick för ett par år sedan). Plötsligt dyker det upp sex sorgklädda figurer, en familj bakom scenen. De vill att skådespelarna ska berätta deras sorgliga historia. Det leder till en lång rad av intrikata förvecklingar och diskussioner om teatern och verkligheten, om sken och sanning. Stadsteaterns uppsättning är fräckt publiktillvänd, skickligt spelad och stark i sin medvetna teatralitet med Lennart Jaekel i rollen som Fadern i centrum.
Det är klart att det blev bra teater. Men det finns klassiker som inte åldras vackert, och dit tror jag Sex roller söker en författare råkar höra. Jag tyckte helt enkelt att den kändes nattstånden. Det kunde inte Mörk- Eidem riktigt rå på, trots det fina skådespeleriet och trots hans skicklighet och fingerfärdighet som regissör.

Saturday, December 25, 2010

Lehån



Namnet Lars-Erik Håkansson säger kanske inte så mycket. Men signaturen Lehån är desto mer välkänd. I många år har hans illustrationer, skämtteckningar, samtidskommenterande och satiriska bilder dykt upp i Dagens Nyheter, Aftonbladet, tidningen Vi och en lång rad andra dagstidningar, veckotidningar böcker och tidskrifter. Hans stil är omisskännelig, hans linjeföring suverän och absolut personlig och stilsäker. Jag tror att man måste söka sig ner på kontinenten, kanske till Frankrike eller Italien för att hitta tecknare som arbetar på likande sätt. Men han bor och arbetar i Karlshamn. Det är därifrån hans liksom blixtsnabba teckningar sprider sig över landet, länge levererade i sista stund med flyg från Kallinge flygplats, i dag via internet. Hans produktivitet och flit är och har varit enorm.
På Blekinge museum i Karlskrona har under hösten visats en stor utställning med hans bilder. I anslutning till utställning har museet publicerat en praktfull bok i stort format, redigerad av Thomas Kjellgren . Boken innehåller förutom ett stort urval av teckningar, collage, skisser och akvareller också intressanta texter av bland annat Lasse Westman, som i många år ansvarade för den egensinniga avdelningen Bakvagnen i Tidningen Vi. Hur många originalillustrationer Lars-Erik Håkansson leverat till Bakvagnen går inte att räkna ut.
Boken är en fin sammanfattning av ett mycket personligt konstnärskap.
Den kan beställas på www.blekingemuseum.se

Wednesday, December 15, 2010

Uta Barth


(...to walk without destination and to see only to see. 2010)

Uta Barth är en av mina favoritkonstnärer. Så ska man kanske inte uttrycka sig om man vill bli respekterad av mer finläppade konstkommentorer. Faktum kvarstår: Jag har gillat Uta Barth ända sedan jag såg det första verket av hennes hand i MM för, tre- fyra år sedan. Det var en triptyk i hennes vanliga fototeknik: Två bilder med svarta några kvistar och en varmt nedtonat gul ”tomruta”. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet. Jag kämpade med verket, men ”kom inte åt det”, det sa mig ingenting, samtidigt som det inte upphörde att irritera mig på ett positivt sätt. En vacker dag hade konstnären själv varit på museet och konstaterat att de tre delarna av verket hängde i fel ordning. Efter omhängning (jag hoppas att den ansvariga intendenten rodnade litet grand) blev upplevelsen av verket en helt annan, och jag slöt det till mitt hjärta.
För några veckor sedan såg jag flera verk av henne på Magasin 3 och kände att min starka sympati inte bara höll i sig, den växte, liksom min nyfikenhet.
Och nu kom jag hem för några timmar sedan från Galleri Andrén Schiptjenko som ställer ut ett antal väl valda av hennes verk, såväl nya som ur hennes tidiga produktion. Det är en mycket fin presentation, inte minst är det belysande att se några av hennes tidigaste verk. De ger en bra bakgrund till hur hon utvecklat sin teknik och sin sensibilitet. I de senaste verken på utställningen visar Uta Barth diptyker där skuggbilder av kvinnlig gestalt, ibland bara en fot eller ett ben möter gatans mörka sprickvärldar och kombineras med genomlysta bilder av bland annat ginkoträd, akacia, jacarandaträd och kastanjeträd. Det är oerhört vackert.
Jag tror att man kan säga att Uta Barths till synes diskreta konstnärskap handlar om ljus, rörelse och seende. Med en absolut precision samlar hon upp de sekundsnabba ögonblick då ljuset möter hennes blick.
Om man vill kan man antagligen associera till zenbuddistiska eller andra asiatiska, för mig okända bildvärldar liksom till samtida konstteori. Man jag nöjer mig med att känna mig stärkt och glad av det jag ser på väggarna i galleriet.

Monday, December 13, 2010

En stor dansk roman


Vi svenskar läser rätt sällan böcker från våra grannländer. In ens litteratur av finlandssvenska författare når fram till oss. Det är konstigt, inte minst med tanke på hur många svenska böcker man hittar i boklådor i den övriga Norden.
Jag kan inte skryta med att vara något undantag från denna trista regel, men ibland gör jag en uppryckning och ger mig i kast med en bok på norska eller danska. I Köpenhamn finns den fantastiska bokhandeln Atheneum intill Vår Frues kirke. När jag var där senast, i november i år, bad jag en av de vänliga bokhandelsmedhjälparna att plocka fram en bok från senare år som hon gillade särskilt mycket. Utan att tveka tog hon fram romanen Maerkedage av Jens Smaerup Sörensen, som kom ut 2007.
– Läs den så lär du dig något om Danmark, sa hon.
Nu har jag läst den. Det var inte lätt, men mödan värt. Om jag lärt mig något om Danmark? Javisst, men också om de enorma samhällsförändringarna i hela Europa under de senaste 60-70 åren.
Boken är uppbyggd kring tre stora bemärkelsedagar i en samlingssal i en by på norra Jylland, en konfirmationsfest 1934, ett silverbröllop 1967, en 60-årsdag 2003.
Vi får följa två familjers öden under de decennier som romanen omfattar. Under tiden ändras förutsättningarna i samhället radikalt, och med dem människorna från de båda gårdar som handlingen kretsar kring. En efter en lämnar de landsbygden för helt andra karriärer. Det är ingen självklarhet längre att något av barnen i varje generation skall överta gården efter sina föräldrar. Globaliseringen, ny teknik, nya ekonomiska krav och nya idéer driver de unga ut i världen. Under tiden förändras inte minst språket, ut i tystnaden försvinner ord och begrepp som inte längre har någon täckning i den nya verklighet som växer fram. In kommer ord som vittnar om modernitet, ekonomi, IT.
För många i den äldre generationen är detta en mycket smärtsam process, men också de yngre ställs inför omvälvande förändringar. En ny tid kräver och föder fram nya former för informationsutbyte, levnadssätt och inte minst relationer.
Vi får följa några personer genom alla dessa år; man blir mycket nära bekant med dem, man gläds med dem som det går bra för och våndas med dem som tappar greppet om sina liv och drar en suck av lättnad när de lyckas vända ett hotande nederlag till något annat. De är alla en del av det historiska skeende som boken omfattar. Av det trygga bysamhälle där Sören Godisen bjuder in sina grannar och släktingar till sonen Peders konfirmation 1934 finns inte mycket kvar när hans släktingar samlas till en sextioårsdag i familjen 2003. Förutsättningarna för att driva lantbruk har förändrats i grunden. Stordrift, monokultur och djurfabriker har tagit över. Böndernas klassiska kunskaper och begreppsvärldar har förlorat sin relevans.
Boken består till stor del av inre monologer av bokens huvudpersoner, som alla uttrycker sig olika och dessutom förändras språkligt allteftersom åren går.
Maerkedage är inte lättläst. Jag kämpade ibland hårt med lexikon och andra ordböcker för att förstå texten. Det tog tid. Men det var mödan värt. Jag uppfattar Maerkedage som ett mästerverk. Intelligent, skarpsynt, ett konstnärligt övertygande gestaltat historiskt skeende i landet Danmark.
Tyvärr är romanen knappast möjlig att översätta till svenska – eller något annat språk över huvud taget. Men det skulle vara mycket intressant att läsa en svensk roman på ett liknande tema.